Av den holländska journalisten Linda Polmans reportagebok Kriskaravanen framgår att hjälpindustrin, biståndet till fattiga länder, är världens femte största ekonomi.

Man läser på egen risk eftersom hon kan få tron på det mänskliga förnuftet att minska. Den rappa texten skär in i våldets och korruptionens mörker. Biståndsarbetet hamnar i skoningslöst ljus.

Inledningen är en fullkomligt förfärlig berättelse om biståndsapparatens moraliska haveri inför folkmordet i Rwanda vid 1990-talets mitt. Hundratals hjälporganisationer flög in i flyktinglägret i Goma, där de genom okunskap och politisk naivitet kom att hjälpa mördarna och bidra till att dölja sanningen om deras illdåd.

Kriskaravanen dras till krig och katastrofer enligt en alltmer kommersiell logik, menar Polman. Efter kalla kriget har biståndsarbetarna släppts rakt in i konflikterna, på de stridandes villkor. En chef på brittiska Oxfam säger: ”Det finns en marknad för goda gärningar. Det rör sig om big business.” Det handlar om management, produktplacering och relationshantering. Skulle fler givarkontrakt sedan vara i omlopp på annan plats skyndar karavanen dit, även om förnödenheterna beslagtas av diktatorer, klanledare och talibaner.

I sönderskjutna städer lever ”humanitärsamfundets” utsända jetset-liv. Många tror på välgörenhet. De känner sig moraliskt kallade och öppnar postgirokonton, de delar ut Biblar och tiotusen udda par skor eller filmar amputerade barn för att höja insamlingstemperaturen. Kalla den gärna en hyenekultur; den framstår i alla fall här som vedervärdig.

Gör biståndet mer skada än nytta? Vem och vad gynnas? Hur mycket svinn på vägen kan accepteras? Polmans bok kommer på svenska precis när sådana frågor åter aktualiserats.

Ge den till Bengt Westerberg om han inte själv har råd att köpa den.