Sanningen om Saltön är, förstås, ett missvisande namn. Hur kan man berätta sanningen om en plats som inte egentligen, trots att så många tror det, existerar? Lika mycket som en guide till Saltöböckernas och -personernas uppkomst är det här en lättsam levnadsberättelse och en kärleksförklaring till Bohuslän och bohusläningarna. Några recept har också smugit sig in.

Den som inte läst eller sett klart Saltöserien och vill behålla spänningen bör akta sig för att ens öppna boken. Alla kärleksförvecklingar – som i snabbgenomgången av romanerna visar sin sanna såpoperakaraktär – samt vilka som dör avslöjas, liksom hur just dessa romanser uppkommit och varför författarens egen favorit måste dö.

Viveca Lärn verkar ha plockat på sig inspiration från släktingar och slumpartade möten, från platser och saker genom hela livet, ända sedan hon första gången hittade på en ö, inklusive karta, när hon var åtta år. De korta kapitlen kan handla om katten som bara äter smörgås eller nämna gubben med kristallkronorna, och plötsligt visar det sig att just den personen eller den historien inspirerat till en händelse eller figur på Saltön. Men lika gärna kan de behandla Evert Taube, en middag eller en anekdot från teveinspelningarna av serien.

Där många andra författare ängsligt påpekar att självbiografier är litteratur väljer Viveca Lärn att inleda med ett citat från Bibeln: ”… sanningen skall göra eder fria”. Det innebär för den skull inte att boken innehåller sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen. De biografiska inslagen, som framför allt kommer från barndomen, nämner inte mycket om de svåra stunderna i livet. Viveca Lärn beskriver själv sin familj som konflikträdd – kanske har det här påverkat även hennes skrivande?

Men hon är en lättsam, om än något pratig, berättare med gott minne och ett varmt tonfall. Tanken är nog att Sanningen om Saltön ska ge läsarna samma okomplicerade trevlighetskänsla som Saltöböckerna.

Fotnot: Sista säsongen av Saltön börjar sändas i SVT1 på måndag 8 mars.