På spaning efter en av Europas ålderdomliga hästar befinner jag mig på centrala Sardinien, närmare bestämt i Giara di Gésturi. Landskapet är arkadiskt och, måste man tillstå, slösande vackert. Diskret övergår betade ängar i glesa dungar med oliver, citroner och mullbär. Vilda kronärtskockor och björnbärshäckar kantar vägen som försiktigt letar sig neråt, mot staden, varifrån klockklangen nätt och jämt kan höras. I toppen på en kermesek sitter en härfågel med en lysande grön larv i näbben.

Ända sedan antiken har det här området varit ett fullt utnyttjat landskap samtidigt som det även rymmer fickor och småbiotoper som på sitt sätt bidragit till den biologiska mångfalden. I Giara di Gésturi är de biologiska värdena utomordentligt höga. Men det är tack vare kulturen, alltså resultatet av långvarig mänsklig aktivitet, som det ser ut som det gör.

I själva verket är de flesta av Europas landskap kulturskapade. Fast hur relationen mellan människa och omgivande natur i praktiken sett ut – och vilka förhållningssätt och tankar som lett fram till de landskap som vi kommit att uppskatta allra mest – är idag märkvärdigt obekant.

En som på allvar givit sig i kast med frågan är växtekologen Urban Emanuelson som är professor vid Sveriges lantbruksuniversitet. I sitt storverk Europeiska kulturlandskap – hur människan format Europas natur väver författaren på ett högintressant sätt samman historiska och ekologiska perspektiv. Kortfattat är det en bok som bör finnas i varje skolbibliotek. Och om det funnits någon rättvisa skulle den självklart ha vunnit Augustpriset som bästa fackbok.

Urban Emanuelsons arbetssätt är landskapsdetektivens. Han inleder med att fråga hur det ser ut för att sedan fördjupa sig i varför. Utefter en historisk tidsskala, såväl som på plats i det konkreta landskapet, tillämpar han sedan förhärskande teorier. Och om åsikterna går isär väjer han inte för att diskutera alternativa tolkningsmöjligheter. Förhållningssättet gör framställningen resonerande samtidigt som läsaren inser vidden av de ofta komplexa faktorer som konstituerar ett visst landskap.

För att verkligen kunna läsa landskapet och förstå vidden av dagens utmaningar inom landskapsrelaterad natur- och kulturvård gör författaren tre nedslag. För det första redogörs för den klassiskt svårknäckta nöt som kallas öppenmarksproblemet. Frågan gäller om öppna landskap är naturliga eller vad som initierar gläntor, ängar, savanner et cetera. Det kan tyckas som ett knappologiskt spörsmål, men är i praktiken väsentligt för många strategiska beslut inom naturvården. Något överraskande menar författaren att det lutar åt att det var elefanter – av i dag utrotade arter – som bröt upp stora delar av Europas skogsmark, vilket skulle kunna förklara åtskilliga kulturlandskapsarters evolutionära ursprung.

För det andra går Emanuelsson rätt noggrant igenom antikens och medeltidens landskap, kort sagt de miljöer som, grovt sett, karaktäriserade vår del av världen före industrijordbrukets era i början på 1800-talet. Spridda fragment av den naturen finns alltjämt kvar, även om den väsentligen lever vidare i föreställningar, minnen och ideologier.

Ofta framställs den förmoderna tidens natur och landskap som den riktiga, äkta naturen. Och det är för det allra mesta olika versioner av just den som dagens naturvård har för ögonen när den arbetar med att designa pastorala idyller med hög biologisk mångfald. Det är självklart inget konstigt med det, tvärtom, så länge man bara har klart för sig att det inte handlar om återskapande av någon förment naturlig natur. För all natur är stadd i utveckling.

I den tredje och avslutande delen diskuterar Emanuelsson dagens europeiska landskap och de genomgripande förändringar som pågår. Urbana miljöer växer ohejdat: motorvägar, köpcentra och sommarstugeområden kräver allt mer utrymme. Bara golfbanorna tar i dag upp mer mark än Sveriges samlade potatisåkrar.

Exploateringen av kustområdena är stenhård – och ökar nu snabbt även i vårt land efter att regeringen urholkat strandskyddslagen. Intresset för bioenergi är i sin linda, men växer i takt med oron för klimatförändringarna. Storskalig odling av energiskog och sockerbetor kommer därför – vid sidan om konflikter med matproduktionen – att radikalt förändra landskapsbilden. Uppenbart är att naturvården ställs inför allt större och svårare utmaningar.

I en så rik och faktaspäckad bok som Europeiska kulturlandskap vore det anmärkningsvärt om det inte insmugit sig enstaka fel. En klåfingrig recensent skulle måhända ha påpekat att gärdsmygen på skotska S:t Kilda ingalunda är utrotad, att grönländarna även äger rätt att jaga nar- och vitval, att säsongsbunden fäbodverksamhet också förekom på Korsika. Fast det vore bara randanmärkningar.

Styrkan i Urban Emanuelssons utmärkta lärobok är spännvidden och den systematiska genomgången av olika landskapstypers bakgrund och kännemärken. Det hela utmynnar i en välargumenterad slutsats som bygger på att höga natur- och kulturvärden nästan alltid går hand i hand.

Som utgångspunkt för den diskussion som borde föras om vad vi skall ha naturen till – och vilka omistliga värden som ligger i levande landskap – är Europeiska kulturlandskap en flödande rik kunskapskälla. Den senaste tidens totalfokusering på klimatförändringar har dessvärre gjort att många glömt bort att vi också har andra, och nog så svåra utmaningar att lösa.

Lätt lär det inte bli – och lätt är det heller inte att få korn på de skygga vildhästarna i Giara di Gésturi. För vissa delar av området tycks vara på väg att växa igen efter att ha varit hävdade i ett par tusen år. Faktiskt ser det ut på liknande sätt här och var i Medelhavsområdet, något som skylls på att klostren och kyrkorna – som är stora markägare – får allt färre noviser som kan hjälpa till. Vilket på sitt sätt antyder det europeiska landskapets långa och sammanflätade historia.