Johanna är 14 år. Hon tycker om sin lillebror Linus samt lukten av vanilj; den doften gör henne lugn. Det finns just inget annat som hon gillar, allra minst sig själv – äcklot. Ibland hoppas hon ändå att en gång i framtiden våga leva utan att det gör ont. Hon klipper av sitt hår, skär sig i armarna med rakblad och drabbas allt som oftast av självmordstankar. Om hon bara tordes skulle hon göra slut på allt: ”Gud. Jag vill inte ha livet längre. Ta bort det.”

Debutanten Maja-Maria Henrikssons ungdomsroman Jag finns präglas av svärta och smärta, men på de avslutande sidorna tränger trots allt några ljusstrålar in i Johannas förtvivlade värld. Kanske ska hon till sist kunna försvara sig själv, den mobbade flickan som hånas och förnedras, trakasseras och nära nog våldtas av en kille i klassen. Alltmedan de vuxna vänder ryggen till bränner han hennes hud med cigarretter.

Varken lärarna eller Johannas ensamstående mamma vill se vad som händer. Modern tycker att hennes tonårsdotter beter sig som en idiot (kan det vara en förlossningsskada?) och ger henne smisk på bara stjärten. Johanna tiger still, försöker älska sin mamma samtidigt som hon önskar att satkärringen vore död.

Ropen på hjälp ekar ljudlöst för mänskliga öron, som en fladdermus ekolokaliserande ultraljud. Vilsenhet, vanmakt och tystnad. Att vara 14 år och tjej och rädd och ständigt bli kallad för fitta. Att gömma sig och nästan ge upp.

Maja-Maria Henriksson har skrivit en stark och hjärtskärande berättelse om sådant som inte ska få hända men som likväl sker om och om igen i den värld där ungdomar borde få känna sig trygga. Språket är avskalat, näst intill naket, som en blottad kropp där ärren är tydliga och hjärtats puls syns i vartenda sår.