Jag har nog aldrig fått så många reaktioner på något jag skrivit som efter den positiva recensionen i denna tidning av före detta ärkebiskopen K G Hammars och Ami Lönnroths samtalsbok Jag har inte sanningen, jag söker den (Ordfront, 2004).

Flertalet var ondsinta, några hotade med snar undergång och ateister/agnostiker välkomnade upplysningen om att även Svenska kyrkans överhuvud hyste tvivel kring sådant som jungfrufödsel och manna från himlen. Och så fanns det ett fåtal som välkomnade öppenheten i det samfund som, vare sig vi velat det eller inte, påverkat våra liv i såväl positiv som negativ betydelse.

Denna privata lilla uppmärksamhet betraktade jag som betydelsefull, inte för mig själv men för den organisation inom vilken alltför många fortfarande värnar om det inåtvända ställningstagandets gränser i stället för att se bortom de egna erfarenheternas snäva vrår.

Jag trodde att Hammars röst, klingande av viljan till öppna samtal och jämställdhet, skulle få ännu tydligare avtryck. Så blev inte fallet, men lyckligtvis är de trots allt märkbara.

Jag vet inte om Annika Borg, själv medialt uppmärksammad präst, kan betraktas som en lärjunge till Hammar, men det tonfall som finns i hennes bok Bibeln på mitt sätt låter åtminstone ana att så är fallet.

Bakom ”nyandligt” grälla pärmar, snudd på oläslig guldtext mot lila bakgrund, redogör hon för sin specifika inte främst Gudsbild utan Bibeltolkning. Och precis som Hammar närmar hon sig de inte minst litterärt intressanta texterna med tvivel, ett stångande och en delaktighet som få förmår och som dess­utom ger betydande underlag åt själva tron.

Borg, med sin bakgrund som kvinna i ett i grunden patriarkalt sammanhang, lär tvivelsutan att mötas av motstånd. Och jag hoppas att det inte låter vänta på sig. Kristendomen är ett öppet rum för alla att träda in i, så låt oss då mötas där!