Plötsligt faller bitarna på plats. En komplett sjörövarhistoria kräver ett par tåliga, stora öron, skojiga eller snuskklingande namn och en berättare med förmåga att portionera ut sina lögner. En Pippi Långstrump och en Antonio Pigafetta har alltså mer än en stavelse gemensamt, även om inte ett ord av deras omvärldsskildringar skulle vara sant.

I Felicitas Hoppes roman Pigafetta (originalet kom på tyska 1999) reser vålnaden efter 1500-talsupptäckts­resanden Antonio Pigafetta jorden runt i ett containerfartyg. I lasten finns bland annat ”cigaretter, lack, maskiner, choklad och däck, whisky och frukt, pensionärer och styrmän”, och en massa andra moderna tidsmarkörer blandat med känslan av att det förflutna ständigt är närvarande.

Ingenting och allting händer, och inte vet man säkert vad som tilldrar sig i och utanför passagerarnas huvuden. Varifrån kommer till exempel piraterna som knackar försynt på hyttdörren? Och vilka är väl det bröllopsresande paret Happolati, om inte en oblyg namnstöld från Knut Hamsuns Svält? I Hoppes roman är herr Happolati en mäklare från Bremerhaven. I Svält är han en av huvudpersonen påhittad hyresvärd, uppfinnare och före detta persisk minister. Helt oomtvistat är han en mångdubbelt uppdiktad person.

Följaktligen verkar figurerna ombord på den här boken guppa omkring i något slags upprustad Hoppetossa. Upprinnelsen till berättelsen är ju kaptenens beslut att ”ge sig ut på jakt efter några öar där det bor dvärgar som har så stora öron att de använder det ena som säng och det andra som täcke”, och den skrönan har en förlaga hos såväl Pippi Långstrump som den historiske Pigafetta. Romanen Pigafetta är en världsomsegling i fantasin, men bra mycket verkligare än vilken förljugen turistbroschyr som helst.