Titeln på Eli Levéns debutroman Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats har en närmast biblisk klang, men i själva verket är den tagen från en poplåt av bandet Bright Eyes. Likadant förhåller det sig med romanen själv. Trots att den först verkar handla om det katolska helgonet Sankt Sebastian förlorar han strax sin gloria och inkarneras ­istället som den ensamma och sorgsna men på intet sätt extraordinära tonårskillen Sebastian.

I korta ögonblicksbilder berättas om Sebastians tonår, tillbringad i kjolar, kajal och ett ständigt drogrus samtidigt som namnlösa sexpartners, uppraggade i parker, barer eller på offentliga toaletter, snabbt passerar förbi i revy. Vid sin sida har Sebastian den dyrkade men motvillige Andreas, ”älskaren från norra Botkyrka”, som i ena stunden hävdar att han är hetero och inte vill vara ihop för att i nästa serenera Sebastian med Broder Daniel. Det unga paret åker på semester till Paris, planerar sin framtid tillsammans, skär varandra med köksknivar och springer runt höga på Åhléns City .

En roman om destruktiva tonårsbögar på glid alltså. Ja, det blir väl närmast omöjligt att inte nämna queerikonen Dennis Cooper i sammanhanget. Men Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats är i motsats till Dennis Coopers romaner ingen helveteskildring utan en ömt skildrad kärlekshistoria som trots en och annan våldsam scen inte innehåller en tillstymmelse av råhet. Det slår mig att det var länge sedan jag läste en debutant som skriver så allvarligt, distanslöst och fritt från ironi som Levén gör. Det är en ovanligt säker debut. Texten balanserar hela tiden fint på gränsen till det banala, språket är ömsom högstämt, ömsom ungdomligt naivt. Så är romanen, liksom titeln antyder, hälften poplåt, hälften rekviem över en svunnen ungdomstid.