Carin Franzén, litteraturvetare och stilsäker essäist, har ofta uppehållit sig vid litteratur och etik. Litteraturen ska vara etiskt beskaffad, inte för att den leder mot det antaget Goda, utan för att den ska röra sig mot det som vårt vardagliga språk inte förmår ringa in. Den antas ”upplösa överjagets etik”. Siktet har alltså varit psykoanalytiskt, men också dekonstruktivistiskt – banérförarna har hetat Lacan, Blanchot, Kristeva och Derrida.

I hennes senaste bok, Till det omöjligas konst: Essäer om litteratur och psykoanalys, har teorin skärpts in medan det litterära sträcker sig från Dante till Jelinek via Joyce och Duras. Mellan teorins problematiseringar och prosans formuleringar rör sig Franzén lika säkert som ledigt när hon vill undersöka litteraturens förmåga att närma sig det omöjliga, outsägbara. Verken, och stundtals även dess författare, blir dock sällan mer än exempel på psykoanalytikern Lacans idéer.

Så får den höviska litteraturen, med vasallens underordning och idealisering av damen, illustrera den sexuella relationens omöjlighet där begär och njutning aldrig sammanfaller. Joyces verk ses å sin sida som ett avvärjande av en psykotisk struktur med klangbotten i det misslyckade faderskapet och en kvinnosyn vars janusansikte stavas idealisering/nedvärdering.

Det problematiska med dessa (och andra) psykoanalytiska läsningar är att de oftast stannar på innehållets eller temats nivå medan de bortser från stil och form. Det är anmärkningsvärt då utsagans etiska ansvarstagande, dess öppning mot det reala eller omöjliga för att använda Franzéns ord, var en fråga om just stil för Lacan, som gjorde gällande att det omedvetna var strukturerat som ett språk.

Bör inte läsningen då också undersöka det litterära språkets struktur – förskjutningar, förtätningar, metonymi, metafor, cesur? Med detta sagt ska det dock understrykas att essäsamlingens resonemang är utmärkta utgångspunkter för diskussion och att dess idéhistoriskt teoretiska avsnitt både stretar och stimulerar.