De nya formerna av censur och religiöst våld fick för något år sedan en fransk debattör att i en boktitel utropa: ”Kom tillbaka Voltaire, de har blivit galna!” Jag undrar just om den där attityden är särskilt klok. Att ropa efter upplysningens mest berömda hjälte kan säkert kännas tryggt. Men när grundläggande frågor kring yttrandefrihet och religion åter diskuteras så kunde vi i stället passa på att granska och kanske modifiera våra föreställningar om det som kallas upplysning.

Varifrån kom ”upplysningen”? Några säger England, andra Frankrike. Den brittiske historikern Jonathan Israel, professor i Prince­ton, anser att upplysningen bör ses som en internationell rörelse och hävdar att det är lika olämpligt som historiskt felaktigt att påstå att moderniteten självklart skulle höra samman med någon utvald nation, religion eller kultur. Sin egen version berättar han i de bastanta volymerna Radical enlightenment (2001) och Enlightenment contested (2006). En tredje bok ska vara på väg och även den lär väl bli bortåt tusensidig. För den som önskar en mer populär framställning ger forskaren nu ut en sammanfattning av de väsentligare teserna: A revolution of the mind.

Utblicken har geografisk bredd och man kan glädjas åt att även de skandinaviska länderna finns med på historikerns karta. Något annat som kännetecknar Israels synsätt är att han framhåller det han kallar ”radikal upplysning”, en tradition som växte mer i skymundan och vars företrädare anklagades för irreligiositet och libertinism. Israel menar att det är hos radikalerna man finner ett mer konsekvent försvar av demokratiska uppfattningar. Man måste alltså även ta hänsyn till dessa om man vill beskriva den mentala revolution som förberedde de politiska revolutionerna i Amerika och Frankrike och därmed den moderna demokratin.

Vilka upplysare är det då vi talar om? Denis Diderot var en filosofisk radikal men annars är tänkarna i det lägret mindre bekanta: Baron d’Holbach, Helvétius, Tom Paine, feministen Mary Wollstonecraft med flera. Mot dessa upplysningens radikaler stod de mer moderata och dessa visar sig vara de stora namn vi lättare känner igen: Locke, Voltaire, Rousseau och Kant.

Nu hävdar historikern faktiskt att om de måttfulla upplysningsmännen hade fått bestämma så hade politiken inte tagit särskilt många steg i frihetlig riktning. Locke ansåg att människorna kunde vara jämlikar inför Gud men inte i samhället. För Voltaire var upplysning en angelägenhet för en begränsad elit. Medan radikalerna trodde på representativ demokrati så svärmade Rousseau för ”allmänviljan” och ansåg sig veta att vanligt folk minsann trodde på Guds existens och på kvinnans underordnade ställning. Andra åsikter skulle censureras. Kant kunde på sin höjd tänka sig att demokrati infördes om detta beordrades av någon furste.

De moderata hade som regel en abstrakt filosofisk gudstro men det är inte religion som avgör tillhörigheten. David Hume och Markisen de Sade nämns som exempel på kända ateister som inte alls är radikaler i Israels mening. De hade nämligen ingen principiell tro på jämlikhet och demokratiska framsteg och det avgörande är vilken samhällsutveckling man förespråkar.

Antingen vill man avskaffa aristokratin, monarkin och kyrkans makt eller också vill man det inte. Motsättningen mellan radikaler och moderater var absolut enligt historikern. Kant försökte överbrygga konflikten, men misslyckades, medan Voltaire var direkt fientlig mot Diderot och d’Holbach som han anklagade för att vara ytliga och ha förläst sig på filosofen Spinoza. När den franska revolutionen övergick i skräckvälde så sammanföll detta med att de radikala tänkarna trängdes undan till förmån för den avgudade Rousseau. Radikalernas förnuft var alltför kyligt, ansåg Robespierre, som ju var en varmhjärtad massmördare full av ädla känslor. Censuren återinfördes och en redan hemlig tradition blev ännu mer förbjuden.

”Spinozister” var ett skällsord som ofta användes mot radikalerna och det var inte alls illa funnet. För dessa var sällan några originella tänkare utan tog i stället allt de behövde just från den holländske 1600-talsrationalisten. Är det alltså med Spinoza som upplysningen börjar, en fri ande som Voltaire tyckte riktigt illa om?

Baruch Spinoza var en blygsam man som levde ett synnerligen tillbakadraget liv. I sina skrifter som gavs ut anonymt och postumt hävdade han att demokratin var den bästa styrelseformen, att religiösa texter kunde studeras historiskt och att yttrandefrihet var en mycket god sak. Därför blev han länge förtalad som fiende till kyrkan och kungamakten och rent av som ett monster av ondska. Att något sådant som en revolution kan börja med en så stillsam gestalt som Spinoza är en spännande tanke. Men låt oss nu inte ropa ”Kom tillbaka Spinoza, de har blivit galna!” Det hade varit oupplyst av oss. Upplysningstidens politiska filosofi var tydligen inte ett dugg enhetlig så vi måste, liksom alltid, våga tänka själva.