Hur talar man om korv på ren svenska? Även om det inte är helt enkelt att deklarera vad den innehåller, underlättas möjligen snacket av ett tydligt uttal av bokstaven ”r”. I Peter Törnqvists (född 1963) debutroman Kioskvridning 140 grader. En wästern grunnar den småländske handlaren Stilton över förhållandet mellan kött och språk, alltmedan unge kunden Tjippen (som man kan ana kommer att flytta till Göteborg och börja skriva böcker) finner en väg bort från å ena sidan tvivlet på det säljande hos en rökt ”kaav”, å andra sidan motviljan mot den rikssvenska stavningen av ”korv”. Det är ur den där sortens tvekan mellan det självklara och självgoda som förmågan att fantisera föds. ”Människans hjärna är underbar” konstaterar en filosofiskt lagd kvinna i bokens slutparti. ”Dock har den den lilla defekten att den sätter sej själv i centrum. Där börjar eländet. Om jag bestog av så många grå korvar i slingerbultiga krumbukter skulle jag akta mej noga för att utropa en mittpunkt.”

Fast om där finns någon samlingsplats i Törnqvists episodiska historia om de rejäla flicksnärtorna och pojkspolingarna, flinka myrorna och kringströvande barfotaforskarna i Jönköpings utmarker, så är det snarare torvmossen än korvkiosken. Traktens ungdom är visserligen både stöddig, sängvätande och fylle­spyende, men inte desto mindre duktig på att snickra pall och vända torv. Tillsammans lyckas den verkligen också sno och vända på den igenbommade kiosk – ej att förväxla med Stiltons affär – som den lokale hembygdsentusiasten länge velat införliva i museisamlingarna. Sedan blir i och för sig den övergivna gottekuren bara stående, som ett utedass med ryggen vänd mot vägen. Likafullt har tonåringarna gjort en stark prestation. Detsamma måste sägas om deras upphovsman. Med Kioskvridning 140 grader. En wästern har Peter Törnqvist slitit ihop något riktigt märkvärdigt, även om han emellanåt kanske kunde ha sparat på krafterna. Om det funnes OB-ersättning för långrandigt vitsande skulle förvisso det här romanprojektet vara rikligt kompenserat, men på de tillkämpade meningar som kunnat strykas går ändå mångdubbelt av fina associationer och iakttagelser. Vem skulle till exempel inte vilja förvandla plitorna på hakan till Orions bälte, uppfinna stjärnbilden Vedklyvaren (ett slags skyddshelgon för de tröttkörda) eller hitta på att titta på någon som pekar egyptiskt.

Berättelsens flyt hänger naturligt nog ihop med det som är tungrott. Ungefär som handlarens ”r” med sin tungrot. Egentligen är det ju alls inte svårt att förstå vad någon av Törnqvists romanfigurer säger, men dialekten uppgår raskt i dialektiken och de uppbubblande konflikterna mellan gammalkristlig, patriarkal moral och politisk revolutionslusta. Det mesta utspelar sig antagligen någon gång på 70-talet, då en lärare med spetsiga skor kan sparka benen på uppstudsiga elever fulla av blåmärken som ser ut som svenska flaggan. Sådana minnen förbleknar inte i första taget. Följaktligen låter författaren en vuxen man hämnas på den straffande guden genom att kissa i en dopfunt. Där finns sannerligen inget intresse av att tona ner några motsättningar. Rent stilistiskt märks också spänningen mellan ett utstuderat, eller kanske hellre finputsat ideal och lite mer lössläppta tankar. ”Va e de för jävla uttryck” undslipper sig texten vid ett par tillfällen, då den liksom kommit på sig själv med att bli för målerisk. Men även det är väl ett sätt att tukta sig.

Och ytterst rör kanske den här berättelsen vid frågor om handlingsutrymmet och de fria valen, från och med en tid då verkligheten så smått började kännas mer vriden, dränerad och igenslagen. Ganska ödesmättat skriver Törnqvist om ett ”krondike” och att ”inget guld skall där vaskas”. På sluttampen bestämmer sig ändå ett välavvägt men velande par för att något måste göras. De ger helt sonika bort en massa onödiga mojänger, men inte är det solklart om detta ska tas för lösning eller varning. Om jordens resurser är snedfördelade äger hursomhelst Peter Törnqvist ett språk som pendlar i kurs mellan bra och briljant, och en förmåga att skildra världen som sträcker sig långt in i såväl det finstämda som förbannade. Att bli hungrig av att läsa borde vara ett gott betyg åt en bok. Kioskvridning 140 grader. En wästern vill man genast tugga i sig igen och igen. Den här sortens kaka kan man både ha och äta, och mer välgräddad lär den smaka för var gång. En korv har som bekant två ändar, men en roman inget slut.