Salim Barakat, syrisk kurd, fick ett genombrott i sitt nya hemland Sverige med romanen Järngräshoppan år 2000. Sedan dess har ytterligare fyra volymer med Barakats prosa och poesi utkommit. Nu kommer en dikt­antologi i urval av författaren själv, Sovande rävar i rubiner.

Medan den västerländska poesin går mot reduktion, från retorisk figur till syntax, ord och ända ner till stavelse, har den arabiska aldrig släppt bildspråket. Det är frestande att tro att bildens försteg har med trädgårdens starka ställning i den arabiska kulturkretsen att göra. Båda är prunkande och tuktade, båda flödar av biologiskt liv och kulturell konstruktion. I alla fall finns kopplingen hos Barakat: ”Här på bordet ... börja med trädgården.”

Men å andra sidan kanske man inte behöver etnifiera Barakats stil. Paradisvisionen är lika mycket kristen som islamisk, och trädgården är ju en formidabel symbol även hos en av den västerländska litteraturens stora: Jorge Luis Borges. Som även råkar vara en av Barakats favoritförfattare.

I vilket fall har Barakat ett oöverskådligt bildspråk, ofta starkt erotiserat, som inte känner några begränsningar. Ibland kan läsaren känna sig ”sargad av trädgårdar, böjd som en utsträckt båge mellan guldet och lovsången”. I synnerhet genitivmetaforerna och liknelserna växer och slingrar sig igenom och mellan passagerna. Invokationen, anropet, är en annan vanlig figur.

Temat motsvarar retoriken: ofta är det magnifika undergångsvisioner Barakat målar upp, ett apokalyptiskt tema om maktens förgängelse. Det är ett ”sagans uppror” som Barakat, denne ”örtagårdsman”, gestaltar; konsten som individens och minoritetens vapen i sinnlighetens uppror. Han är sannerligen en trädgårdsmästare ”som ansar urtiden med sin kvistsax och lär det nödvändiga att växa till.”