I ungefär två veckors tid har jag nu befunnit mig på den kanske märkligaste, mest utmattande, stinkande och vidunderliga litterära resan hittills i mitt liv. Kalla det en helvetestripp, vandringen till en skärseld så påträngande att det inverkat på i stort sett samtliga dygnets sysslor, sömnen och relationen till min familj inkluderade. Ett kalejdoskopiskt inferno färgat av ungefär lika delar sex, sprit, hatpamfletter mot såväl svarta som vita, skräpmat, politisk korruption av det infernaliska slag vi väl alla anat existerar men ändå värjer oss mot, skön knarksoul, Ku Klux Klan, kommunistskräck, hetta och vitt, vitt pulver och förbannat obehagligt våld.

Tänk er detta presenterat på en prosa ofta så sparsmakad och hård, rentav känslokall, att man gång efter annan kippar efter andan, får kvävningskänslor, känner strypsnaran dras åt. Det handlar om Underworld USA, den amerikanske författaren James Ellroys ungefär 2 000 sidor långa skildring av sitt hemland från slutet av 1950-talet fram till åren strax före Watergateskandalen. Tre romaner, En amerikansk myt (1997), Sextusen kalla (2001) och nu trilogins sista del Oroligt blod.

Jag läste de två första böckerna redan då de kom ut, och får därför skylla utmattningen på mig själv, men det kändes trots allt rättvisande mot en av vår tids mäktigaste engelskspråkiga författare att faktiskt samla ihop allt till en enhet. Men tro mig, vägen har varit den fysiska och mentala smärtan värd. Allt kan sägas ta sin början med planläggandet och utförandet av mordet på John F Kennedy, den politiska broiler som uppfattades, och kanske ännu uppfattas, som en hel världs frälsare. Vilka ligger bakom, vilka är orsakerna och syftena? James Ellroy ger egentligen inga svar, men givetvis anar man vart han vill komma: Världen är rutten och människorna som rör sig i den, åtminstone en hel del, är brickor i ett socialt och psykologiskt betingat spel.

Trilogins andra del är skriven på vad som måste höra till den moderna skönlitteraturens iskallaste prosa. I stort sett oläsligt och knappt ens med ögat skönt telegramspråk, om än lika kongenialt översatt av Thomas Preis som i del ett, som Ellroy själv i dag betraktar som i stort sett misslyckad, ringlar sig liksom in i läsarens hjärna och stannar bristerna till trots kvar där: snuskig maffia, den ännu snuskigare FBI-chefen och bögen John Edgar Hoover, mörkläggning, Howard ­Hughes, ännu mer rasism, knark och sex, Kuba och Vietnam, planläggandet av morden på Martin Luther King och JFK:s lika broileruppfostrade lillebror Robert.

Så långt kommen går det att konstatera att den som kan sin James Ellroy, med utgångspunkt från den relativt konventionellt skrivna trilogin L A Noir och Los Angeles-kvartetten, som inkluderar filmatiserade Den svarta dahlian (1990) och L A konfidentiellt (1993), inte bara känner igen sig, utan också kan se linjen i ett författarskap som utvecklats till att faktiskt bli ett av vår tids mer betydelsefulla; det behöver väl inte påpekas att vi befinner oss litterära eoner från de storsäljande men hel- och halvtaffliga kriminalwannabees som toppar våra försäljningssiffror.

Att som en del hävda att Ellroy faktiskt har skrivit den mytomspunna slutgiltiga Stora Amerikanska Romanen är däremot djupt felaktigt, eller, han har i alla fall inte lyckats lösa denna omöjliga uppgift bättre än Richard Ford eller Don DeLillo, för att ta några samtida exempel. Denna Roman är inget annat än en konstruktion, och faktum är dessutom att Ellroys i mina ögon allra starkaste bok befinner sig vid sidan om nämnda serier.

Mina mörka vrår (1998) är det hypergiftiga koncentrat av gåtan vars trådar löper genom hela författarskapet: det högst verkliga mordet på modern för ett drygt halvsekel sedan, ännu olöst. Det är ett verk som överträffar det mesta och som också skänker betydelsefulla nycklar till den undre, bläcksvarta värld Ellroy med en sådan manisk drift försöker närma sig i samtliga sina övriga romaner, även den nu aktuella.

I Oroligt blod – i David Nessles översättning nås tyvärr inte helt Thomas Preis nivåer, även om man bör visa respekt inför fullbordat verk – finner man förvisso ingredienser som bara skall finnas där. Kampanjen som leder till att den till synes ständigt orakade Richard Nixon blir president, Hoovers och ­Hughes sista bisarra dagar i lika bisarra makt­positioner, den gryende vänsterrörelsens infantila demonstrationer som ironiskt nog – och som redan Jack Kerouac till allmän smädelse försökte visa 1968 – ledde till ett än värre konservativt genomslag, den svarta befrielserörelsens revolutionsromantiska blaha-retorik, allt sätts under lupp. Men ändå, sökandet efter försvunna anförvanter är blodet i ådrorna även hos hårdhudade gangsters.

Man behöver inte tro på vad James Ellroy skriver, för det räcker gott och väl att faktiskt låta sig omfamnas av det vedervärdiga mörker som här skildras. Jag tror inte heller att denne enastående författare är ute efter att proklamera en eller flera sanningar. Med hjälp av diverse researchmedarbetare skriver han en del av en förgången värld så som han känner och vill återuppleva den. Det är stort nog, mycket stort, men att utnämna honom till den största av de största, nja …