Den pedantiske huvudpersonen i Pär Thörns debutroman Tidsstudiemannen från i fjol konstaterar med fnösketorr prudentlighet att ”Alienationen är en grundförutsättning i våra liv. Ingenting annat än en mätbar grundförutsättning i våra liv. Inget hokuspokus.” Att så kemiskt fritt från ironi upphöja främlingskapet till norm och rentav bejaka det, med ett pokerfejs som skulle väckt Buster Keatons respekt, har från början varit en av den malmöitiske ironikerns centrala strategier.

Så även i det nya textverket Land skall med lag byggas. Här ställs läsaren inför flacka banaliteter, där Thörn seriekopplar fragment och citat från en lång rad språkvärldar, från Håkan Nessers deckare till matlagningssajter, genom att inleda dem alla med ”Det vill säga” följt av ett kolon. Detta intill troskyldighet enkla grepp, där själva preciseringen skapar en total osäkerhet om den föregående utsagan och väcker ett – i nästa ögonblick grusat – hopp om fotfäste i den följande. Anhopningen av fakta – ”allt som är fallet” – får ofta dråpliga effekter. Ett snyggt exempel på detta är när Thörn låter texten övergå i bild med fyra svartvita ateljéfoton av centerpartistiska riksdagsledamöter, varefter textslingan rinner genom tyska system för pappersformat och Signalverkstaden i Sundbyberg, för att så plötsligt brista ut i – ja, poesi: ”Jag ser på månen och på Venus/olika slags silverljus/ Rå kölddimma/ ändå ser jag denna varelse sammansatt av skärvor.”

Denna varelse är förstås språket, där alla konstruktioner och tankefigurer och innebörder förgrenas och till sist tar gestalt i läsaren, ”en person som läser exakt detta just nu”.

Allt i Land skall med lag byggas är inte fullständigt lyckat, men i upprättandet av en tydlig skiljelinje mellan text och läsare, blir språket synligt för läsaren och vice versa. Det är snillrikt och genomfört med en välgörande torr och syrlig humor. Här finns sannerligen inget hokuspokus, men väl ögonblick av magi.