Serietecknaren Åsa Grennvall håller sig till ämnen hon redan utforskat: människors osäkerhet och ångest, osunda relationer och en pojkvän som slår. Som tidigare gör hon det också ur flera personers synvinkel. Förstår man dem för den skull? Nej. Kanske för att vissa saker inte går att förstå fullt ut förrän man varit i situationen själv.

I centrum – i romanen såväl som i sitt eget sinne – står Dan, Svinet själv. Inte så ung som han vill låtsas och definitivt inte så begåvad som han tror. En konstnär, eller åtminstone är det var han kallar sig, med stor hybris: ”Sådana som jag, Strindberg, Lundell, Morrissey och Thåström, vi blir aldrig accepterade av etablissemanget.” Runt honom finns exflickvännen, en ångestriden men hyllad författare, hennes socialfobiska väninna som vägrar lämna sin lägenhet och den unga, osäkra och sexuellt utnyttjade gothtjejen. En yngre variant av Mia, Grennvalls typiska tjej med långt svart hår, och båda förmodligen speglingar av henne själv.

Psykakuten blir ett nav för deras destruktiva möten, och förbindelserna mellan människorna vecklas upp och knyts ihop i obehagliga mönster. Och vad gäller reaktioner nog alltför realistiska sådana. Människans inre är inte alltid vackert.

Fokus förskjuts till Dans familj, och relationerna mellan honom, hans nya flickvän som kör ”inget smink, vanliga kläder”, den moltysta fadern och den kluvna modern som så småningom skäller ut den misshandlade sambon: ”Jag vill inte bli ihopbuntad med en massa svaga fruntimmer, tack”. Men känslorna bottnar i avundsjuka. En förälder – en mor – kan väl inte överge sitt osympatiska barn. Eller?

De svartvita teckningarna förstärker obehaget – det finns inget vackert att vila ögat på någonstans. Svärtan tar över både text, bild och tankar. Här finns inga humoristiska oneliners som i Cynisk romantiker.

Färgen som saknas mellan pärmarna kompenseras för på omslaget, där Grennvall broderat Dardels Den döende dandyn med romanens figurer i rollerna. En önskedröm eller ett glimmer av hopp?