- Vi har väntat i tre kvart, säger Maëlle Ballot glatt, där hon sitter på en stol med Joe Saccos nyutkomna mastodontverk med den franska titeln Gaza 1956 i knät, i väntan på en signering av den amerikanske mästaren.

- Serierna gör de här händelserna mer tillgängliga, konstaterar hon efter att ha hunnit igenom de första sidorna i boken om massakrer som hamnat i historiens marginaler.

Hon och hennes man har kommit till Angoulême för att i tre dagar göra en rejäl djupdykning i en värld som för inte länge sedan var dem helt främmande.

- Vi har inte läst serier i mer än ett år, tidigare läste vi mest romaner.

Runt omkring dem sitter folk på golvet, andra står. Alla väntar de tålmodigt på att få en personlig hälsning nedtecknad av någon av de många serieskapare som finns på på plats.

Seriealbumfestivalen i den lilla västfranska staden Angoulême har under sina 37 levnadsår vuxit till att bli Europas största mötesplats i sin genre och en av det franska kulturårets verkliga institutioner.

En av nycklarna till festivalens framgångar är bredden. Här samsas små alternativa förlag med de stora drakarna, smala serieskapare frotterar sig med världsnamn som Crumb och Makoto Yukimura.

- Publiken har blivit mer blandad de senaste åren, inte minst kommer fler kvinnor, försäkrar Benoît Mouchart, festivalkommissarie sedan sju år tillbaka.

Delvis är det den japanska mangans förtjänst att fler kvinnor börjat läsa serier, menar han. Men att festivalen under hans ledning breddat sitt publikunderlag beror även på en medveten satsning på gränsöverskridande arrangemang, där serietecknandet får föra en dialog med andra konstarter, som teater, musik eller modern konst. Ett konkret exempel är teckningskonserterna, där serieskapare tecknar direkt till levande musik på stadens teater.

- Det handlar om att placera serietecknandet på samma nivå som andra konstarter, förklarar han.

Genom utställningar med utländska serietecknares verk och genom publikträffar med stora internationella namn försöker Benoît Mouchart även öppna festivalen mot omvärlden för att tydligt visa att serier är en universell uttrycksform.

Även om publiken till största delen är fransk strålar branschfolk från flera länder samman här under några intensiva dagar.

- Angoulême är en förbannat intressant mötesplats. Här finns den bästa attityden till serier, slår Seriefrämjandets ordförande Fredrik Strömberg fast medan han sveper en klunk ljummet kaffe ur plastmuggen och letar efter välkända ansikten i folkvimlet.

- Här i Frankrike kan serier vara både finkultur och storsäljare. Jag upplever att det är mindre motsättningar mellan finkultur och populärkultur än hemma, även om vi kommit långt, fortsätter Fredrik Strömberg, som även kommit till festivalen för att presentera den franska utgåvan av sin egen bok om serievärldens bild av svarta, Black Images in the Comics.

Egentligen saknar han bara en sak på festivalen.

- Kvinnor. I Sverige börjar vi få en grupp av väldigt intressanta kvinnliga serieskapare. Här i Frankrike finns inte alls den satiriska, femininstiska grenen.

Den uppfattningen delas fullt ut av en av de förhållandevis få, kvinnliga serieskaparna på plats, som sitter några montrar längre ner i samma mässtält.

- De kvinnliga serieskapare som finns i Frankrike speglar ofta innehållet i damtidningarna, konstaterar en smått uppgiven Sara Fist’Hole (pseudonym, om någon skulle undra) som tillhör en förening av tecknare som ger ut både kollektiva och individuella album.

En storleende Johannes Klenell, redaktör på svenska förlaget Galago, glider förbi i mässvimlet och försöker dölja Joakim Pirinens succéalbum Döda paret och deras vänner, som han har under armen. Om 20 minuter ska han iväg för ett sista handslag med det franska förlaget.

Läsare, serieskapare och förläggare – alla tycks hitta sin plats här.

- Det här är seriernas Cannes, konstaterar Alix Fuilu med egna förlaget Afro Bullus, medan han lägger sista handeln vid en teckning åt en av sina läsare.

- Ska man verkligen göra sig ett namn, så är Angoulême ett måste.