Pascal, som bidrog till sannolikhetsläran, tyckte att man kunde hålla vad om Guds existens och borde sätta sina pengar på ett liv efter detta. I den moderna vetenskapen, där det som sker på den subatomära nivån strider mot våra normala föreställningar, är det svårt nog att slå vad om en partikels läge. ”Man frågar matematiken – men den är upptagen med vadslagning (...) Hur sannolikt är det att man existerar? Matematiken hjälper gärna den som vill satsa pengar på var världen är.” Så skriver Helena Granström, som själv studerat matematisk fysik.

Osäkerhetsrelationen kallas ”versroman” men är väl varken en roman eller skriven på vers. Däremot finns här en trevande berättelse och ett rytmiskt övertygande språk. Några fysiker – som kan vara Einstein, Bohr eller Heisenberg, men kanske lika gärna vem som helst inför universum – kämpar med att formulera en ny världsbild. ”Det är svårt att tala utan språk”, säger en av rösterna. Filosofen Wittgenstein, vars profetiska stil poeter brukar gilla, är känd för yttrandet: ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.” Granström provar en variant som läggs i munnen på ”E” som borde vara Einstein, tveksam inför kvantfysikens märkliga värld: ”Det som inte låter sig talas om bör man tänka över igen.”

Heisenbergs formel för obestämdhet citeras på en sida men matematikens uttryck blandas också med det konkreta och rent av sensuella. För den vetenskapliga observationen sägs vara en kyss och mätningen att sticka tungan i naturens mun, vilket i slutänden inte hindrar att ”nonsens delar säng med sanningen”.

Det är ett helt unikt språkligt arbete som pågår i denna bok, en poesi placerad på knivseggen mellan fysiken och tystnaden. Någon annan än just denna författare hade säkerligen tappat balansen, åtminstone detta är jag beredd att slå vad om.