Pernilla Glaser | 40 minus
BOK
Pernilla Glaser | 40 minus
Bonniers
Relaterat
Artikelserie
Pernilla Glaser utforskar mänsklig svaghet. I 40 minus går hon på djupet med känslor som skapas av ofrivillig barnlöshet.
Emma och Jimpa är sambos i Stockholm, arkitekter båda två och utåt sett lyckade. Men inne i Emma är känslan en helt annan. Sorgen över barnet som inte vill bli till äter upp henne och gör allt annat i hennes liv meningslöst. Också relationen till Jimpa.
Pernilla Glasers fjärde bok inleds med en helvetesskildring som blir närmast outhärdlig eftersom den skildrar något som är så normaliserat: middagen med vännerna, där relationerna mellan så gott som samtliga närvarande förpestats av avund, svartsjuka och inte så lite kvinnoförakt – internaliserat och annat. Där är de högljudda, självgoda männen; den tysta flickvännen, uppskattad av ingen; den vackra, nya kvinnliga bekanten som gör alla de andra närvarande kvinnornas nervösa; och så Emma själv, som dricker för mycket. Och att döma av Jimpas reaktioner: inte för första gången. Från denna obehagliga startpunkt fortsätter Glaser att utforska mänskliga svagheter och olika sätt att såra och skada varandra – och allra mest dem vi älskar. Det är tydligt att det finns mycket i Emmas liv att sörja.
40 minus går på djupet med känslor som den ofrivilliga barnlösheten skapar. Där finns den upplevda pinsamma sorgen, pinsam eftersom den handlar om en saknad efter något som aldrig funnits och därför inte är legitim. Och där finns de utmattande diskussionerna efter varje misslyckat försök; inga andra får så många chanser att vrida ut och in på fördelarna och nackdelarna med livet med barn som de ofrivilligt barnlösa, inga andra får så många chanser att tänka om och ompröva beslut. Men samtidigt är detta med sorgen över icke-barnet inte allt. Emma kanske tror det, men läsaren tillåts se igenom henne.
Glasers roman är en utvecklingsroman i miniformat. Det blir bättre för Emma och Jimpa, men bara antydningsvis. Emma träffar en person som är helt olik henne själv, städerskan Kriss, som hjälper henne vidare, men bara lite grann. Och detta är romanens styrka. Det finns inga livsavgörande möten med nya personer, som gör oss helt nya. Vi lyckas ofta gå vidare, men bara med små, små steg.






























