Från Jan till Jag. Barndomsskildringen Hur det började var skriven i tredje person och handlade om en pojke som fick heta Jan, men fortsättningen på det som Björn Håkanson kallar ”bildningsroman” har titeln Jag Ensam. Två ord med stor begynnelsebokstav, för författaren talar nu i första person om ett Jag som Ensam letar efter sin egen litterära röst. Det är litteraturens ensamhet det är fråga om, det vill säga en gemenskap med böcker där man i dialog söker efter sitt personliga uttryck.

Först vill grabben bli idrottsstjärna men sedan upptäcker han den modernistiska poesin och börjar läsa Karl Vennberg, Gunnar Ekelöf och den brittiska nykritiken. Han vill ut i världen och det blir studiegemenskap i Storbritannien och självvald isolering med anteckningsboken i Paris. ”Glöm ordet kultursida!” uppmanar sökaren sig själv. Visst fanns det mycket att lära hos Bengt Holmqvist och Olof Lagercrantz, men mest var den tidens kultursidor ett reservat för akademiska gubbar. Intressant är att den blivande författaren går i dialog med Maurice Blanchot och alltså från den nollpunktspositionen utvecklas mot det som ska bli trolöshetsdebatt och nyenkelhet.

Berättaren har velat visa ”den så kallade sanningen om mig själv”. Det har han väl också gjort, även om det är en okontroversiell och för honom själv aldrig särskilt besvärande historia han förmedlar. Håkanson brukar beskrivas som en för 60-talet karakteristisk författare, vilket borde betyda att han tillhör en generation som min egen generation inte är så förtjust i. Men allt sådant kan man strunta i. För den påstått tidstypiska bildningsresan är i allt väsentligt lätt att känna igen sig i: ”Ingenting av det jag lärt som jag satte värde på hade jag lärt i skolan, det hade jag läst mig till själv, i böcker, på bibliotek, eller genom att leva, träffa levande människor.”