I tre år var Sune Nordgren chef över Nasjonalgalleriet i Oslo. Nordgren gjorde sig överraskande snabbt omåttligt impopulär i vissa kretsar. En av de mest utmanande förändringarna den nye chefen genomförde var en omhängning av Munchsamlingen. Det var mer än den norska nationalsjälen förmådde smälta. Nordgren blev föremål för diskussion i Stortinget och insåg snabbt att en fortsättning var omöjlig. Munch flyttas inte ostraffat, i synnerhet inte av en svensk.

Som isolerad händelse möjligen något att dra på munnen åt men Nordgrens öde rymmer fler och djupare dimensioner än enbart en borttvingad museichef. Det har hänt något med Norge. En bred och nyrik medelklass har fått stort politiskt (det gravt populistiska Fremskrittspartiet fick 23 procent av rösterna i senaste stortingsvalet) och ekonomiskt inflytande. I botten finns en självkänsla som vuxit över alla bräddar, en självkänsla sprungen ur det faktum att oerhörda oljefyndigheter gjort landet marginellt beroende av omvärlden. Ett öde Norge delar med andra nationer som var lyckosamma när världens oljereserver fördelades någon gång under förhistorisk tid.

För det händer något med länder med stora och flödande oljekällor. Det händer något med invånarna och deras självbild. Oljan är inte någon särskilt hälsosam karaktärsdanare. Den som tvivlar rekommenderas läsning av norske Simen Saetres utomordentliga undersökning av tillståndet i några av världens rikaste oljeländer. Saetre, till vardags journalist på tidningen Morgenbladet, ägnade ett halvår åt att resa runt till åtta länder vars ekonomier i allt väsentligt vilar på oljeinkomster. Som till exempel Turkmenistan, Angola, Gabon, Kuwait, Venezuela och Qatar.

Petromania är en ambitiös undersökning utförd med journalistisk pregnans. Simen Saetre har läst sin Kapuscinski, han kan sin Capote, han har umgåtts med Hunter S Thompsons journalistik. Tesdrivet med stor närvaro men aldrig utan nyfikenhet och förmåga att tänka om när verkligheten inte ser ut som i teorin.

För att beskriva det han ser och för att söka ett djupare sammanhang använder Saetre termen ”petromani”. Själv definierar Saetre petromani som ett tillstånd av eufori/gigantomani med omedveten förändring av personligheten samt en förlorad självinsikt till följd av extraordinära oljeinkomster.

Och Saetre finner det han söker. Som de vita elefanterna, en metafor för en typ av signalbyggnader som fyller en marginell funktion men som visar på stor rikedom och handlingskraft. Det kan vara en flod byggd av människohand i Libyen, en vintersportort i Venezuela eller en järnväg genom Gabons djungel.

Tesen är enkel. Olja förändrar människor och samhällen. Förändringarna ser ungefär likadana ut varhelst stora oljerikedomar påträffas och stater blir beroende av dem. Det är ingen vacker bild som tecknas. Av en vulgärkapitalism där en rovdrift på naturtillgångar löper parallellt med en accentuerad materialism. Av de inomstatliga murar som med klinisk precision rests mellan gästarbetare som för skamlöner bemannar tjänste- och byggsektor och de medborgare som gör sitt yttersta för att få tiden att gå inom en stor svällande statlig förvaltning. De mest slående exemplen hämtas från länderna runt Persiska viken. Som i Kuwait där 93 procent av medborgarna har staten som arbetsgivare men där den genomsnittliga arbetstiden är åtta minuter per dag.

Men olja har inte bara en passiviserande inverkan på nationalstatens medborgare, olja katalyserar också ofta större maktförskjutningar. För å ena sidan är relativ politisk stabilitet ett utmärkande drag i många av världens oljerika nationer. Å andra sidan råder det på de flesta håll en slags kontrollerad diktatur byggd och underhållen av stora oljeinkomster.

Det symbiotiska förhållandet mellan starka oljebolag och starka statschefer/diktatorer är oftast en garant för kontinuitet och lugn. Oljebolagen skriver på många håll kontrakt direkt med sittande statschefer som därmed får makt över oerhörda ekonomiska transfereringar och kan se till att åtskilligt stannar inom den egna kontrollen. Därmed är grunden lagd för den statliga generositeten mot de egna när det handlar om jobb (inom statlig förvaltning), utbildning, sjukvård, bensinpriser (15 öre litern i Turkmenistan!).

Givmildhet knuten till sittande administration i kombination med låga skatter (gåvorna från staten ska alltså inte förväxlas med omfördelningspolitik via skattsedeln) ger den politiska stabilitetens grundekvation. Mätta och nöjda invånare startar inga revolutioner. Vem vill rösta bort garanten för låga skatter och ett säkert statligt jobb? Ganska få har det visat sig (2008 kom sju av de tio ledare som regerat längst i världen från oljerika nationer).

Nu finns naturligtvis mängder av skillnader mellan Norge och övriga länder som undersöks men det finns uppenbara problem med den norska utvecklingen. Det är lätt att peka ut några nyckelområden. Som den norska utrikespolitiken som i hög utsträckning styrs av de norska oljejättarnas behov. Som den norska asylpolitiken vars förebilder snarare återfinns i Qatar än i de nordiska grannländerna (fattiga stängs ute, rika släpps in, gästarbetare är välkomna så länge de jobbar). Som den stora segregeringen på norsk arbetsmarknad där inhemsk arbetskraft inom många fält har ersatts av utländska gästarbetare. Som den isolation en stark inhemsk ekonomi medför.

Det finns alltså åtskilliga skäl att fortsätta att granska oljan och dess effekter på omvärlden, inte minst den politiska konvergens som alldeles uppenbart utvecklas mellan oljenationer. Oljekartellen Opecs grundare Juan Pablo Pérez Alfonzo konstaterade en gång att olja är ”djävulens exkrement”. Tiden ger honom alltmer rätt.