Virginia Woolf är en av mina absoluta favoritförfattare. Ändå måste jag erkänna att jag inte kände till hennes debutroman Resan ut från 1915. Är det för att det är först nu den ges ut på svenska? Jag skyller på det och uppmanar genast till storläsning av detta absoluta mästerverk, vars replikväxlingar kan mäta sig med Woody Allens bästa stunder!

Upplägget är briljant. Några excentriska figurer från den engelska societeten beger sig på en båtresa till Sydamerika. I denna kollektiva initiationsresa blir de exotiska miljöerna reducerade till teaterdekorer för ett upphöjt samtal. Den brittiska självcentreringen kunde inte vara större. Danserna, tedrickandet och de filosofiska diskussionerna resulterar så småningom i en ödesdiger kärlekshistoria mellan Rachel och Terence. Rachel – som har jämförts mycket med Woolf själv – försöker upptäcka världen, men känner sig för det mesta ”som en fisk på havets botten”. En naiv fråga som Rachel ställer under olika former är: ”Vad är sanningen om alltsammans?”

Romanen är som en korsning av Brontës Svindlande höjder och Conrads Mörkrets hjärta, men i stället för Kurtz mystiska ”The horror, the horror”, får man Terences köksbänksrealistiska ”Rachel! Rachel!”. Resan ut är inget i jämförelse med de avantgardistiska formexperimenten i Orlando och Mot fyren. Stora delar känns som en konventionell 1800-talsklassiker, men här finns den bitterljuva jagförlusten och behovet av ett eget rum som återkommer i alla Woolfs senare böcker. Och framförallt humorn – denna ack så viktiga ingrediens som drar ner byxorna på all manlig fåfänga. Momentet när Rachel uppfostras i god litteratur av den uppvaktande Hirst, som är sorgsen över att hans hjärna drabbats av en abnorm verksamhet som gör att han kan se igenom allt, absolut allt, men som nu känner att han kan tala med henne lika uppriktigt som till en man, är en av de roligaste passager jag har läst på länge. Och vad är Hirsts romantips? Gibbons Det romerska rikets historia, nedgång och fall. Ett rikes spegling i ett annat.