Också budet om JD Salingers bortgång 28 januari är laddat med tvetydighet, precis som hans författarskap. Är det en levande person som har gått ur tiden eller en av efterkrigslitteraturens stora myter, själva sinnebilden för den ensamme författaren som bevakar sin konstruerade verklighet likt en hök, inklusive de inskrivna tystnaderna, tvekan inför det egna språket?

Det avgörande med Salinger, såväl i debuten Räddaren i nöden från 1951 som i böckerna om familjen Glass, ligger i dialogen, i sättet att tala med varandra, förbi varandra, in i en osäkerhets- och tomhetszon där orden ständigt tycks balansera på en knivsegg. Det handlar om det som inte sägs, om det som inte går att säga, en romantisk ensamhetskänsla som får Holden Caulfield och de olika barnen Glass att vägra att växa upp.

I vår tid har denna ambivalens förvandlats till något av en kommersiell kliché, men fortsätter likväl att beröra. Kanske för att den berättar något viktigt om oss?