Det finns två sorter s romaner – de man läser för att få veta hur de kommer att sluta och de man läser för att ta reda på hur de egentligen hänger ihop. Jan Arnalds Intimus hör definitivt till den senare kategorin. Det är en väldigt komplex roman, skriven med stor ömhet och precision. Huvudhistorien kretsar kring ett kärleksmöte på en australiensisk strand. Kvinnan och mannen skiljs åt av en mystisk händelse. Under loppet av 20 år lever de som vålnader, i koagulerade relationer utan några som helst fönster utåt. Och så en dag söker den ene upp den andre och världen ställs på sitt huvud. De bestämmer sig för att återses på samma plats de en gång möttes – Australien – ”där gubben i månen hänger upp och ner”. Under tiden börjar var och en dra i trådarna för att förstå vad som egentligen splittrade dem. Hågkomsterna tar dem genom lidandets alla stadier och en rad suspekta intriger vecklas ut.

Intimus handlar om att förverkliga sina inneboende möjligheter, om att bryta sig loss ur arvet och miljöns deterministiska bojor. Om att försöka se världen genom någon annans ögon och låta empatin arbeta som framkallningsvätska för den andres farhågor och begär. Intimus är också namnet på den klassiska makuleringsmaskinen. Arnald tycks vilja skapa en dialektik mellan sönderstrimlade och hoplappade berättelser, psykologiska och kosmiska lagar, mikro och makro, till förmån för en värld som trots allt hänger ihop.

Texten andas en arkaisk tidslöshet à la Kyrklund, och den Sebaldliknande berättelsestilen sicksackar mellan allt från sjöfarare till psykopater. Det enda jag stör mig på är den återkommande kärleksscenen som lider av en och annan klyscha. Men på det hela taget lyckas Arnald klä av språket utan att spekulera för mycket i varats så kallade mysterier. Desto intressantare blir det sammanbindande kittet – Joseph Haydns oratorium Jesu sista ord på korset, där en del heter: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” När fan blir gammal … Att betrakta intimiteten med ett mikroskops precision utan att falla i känslomässiga excesser är en svår konst som Arnald behärskar mycket väl, de religiösa undertonerna till trots.