Under vilka omständigheter blir en männi­ska överlöpare? Det kan förstås finnas ideologiska skäl. Men kanske oftare psykologiska. I finsk-estniska författaren Sofi Oksanens roman Utrensning är skälen syskonavund och sexuell svartsjuka.

Estlands historia skildrade Oksanen redan i debutromanen Stalins kossor, på svenska 2007. Då var det ur ett relativt självbiografiskt perspektiv. I Utrensning, som välförtjänt blivit Oksanens stora internationella genombrott, är perspektivet mera episkt historiskt. Romanen berättas i flera, tätt sammanvävda tidsplan. Längst tillbaka, vid tiden strax före Estlands katastrofer under 1940-talet, finns systrarna Aliide och Ingel. De konkurrerar om samma man, den redlige, vackre och nationellt sinnade bonden Hans. Dennes sympatier och verksamhet gör honom till ett givet byte för NKVD, den sovjetiska säkerhetstjänsten, när Röda armén besätter Estland, och systrarna bestämmer sig för att gömma honom i ett lönnrum på släktgården.

Oksanen skriver ingen helt entydig historia, det svek som Aliide begår är inte bara betingat av hennes starka lust till Hans och hennes avundsjuka mot Ingel. Den tortyr hon utsätts för av ockupationsmakten är den viktigaste orsaken. Hennes brinnande önskan att till varje pris skydda sig själv är begriplig, alla hennes steg styrs av rädsla. Ett halvt sekel senare, precis när de Sovjetiska rådsrepublikernas union upplösts i tomma intet och Estland återfått självständigheten, återkommer den svekfulla släkthistorien till en åldrad Aliide.

En ung kvinna, offer för trafficking och på flykt undan sin psykopatiske ryske hallick, dyker upp på släktgården där Aliide motvilligt, full av paranoid misstänksamhet, tar hand om henne. Den underförstådda motsättningen i Utrensning är solidaritet kontra rädsla. Mot vem ska man vara lojal, när nationen man tillhör hamnar i korseld mellan två olika bödlar? Har man rätt att rädda sig själv genom angiveri och offra sina anhöriga, när de enda alternativen är sexuell tortyr, deportering eller avrättning? Oksanen skriver mycket drivet, dagboksanteckningar från Hans i lönnrummet och skildringen av den unga Zaras outhärdliga erfarenheter framförs mot den kraftfulla fond som Aliides livshistoria och inre tankevärld utgör. De tre individerna får representera hela Estlands 1900-talshistoria. Stilen är försåtligt naiv, både rå och ömsint på samma gång. Ibland kommer det oväntade poetiska vändningar. Som att språket – brytningar och dialekter – kan bära med sig en doft av död: ”ord (...) började blomma disigt och gulnande så som döda språk blommar”. Oksanen använder dessutom en klassisk symbol boken igenom: flugor står för hot, förakt och mental förruttnelse.

Livet på en estländsk bondgård skildras med sådan enastående detaljrikedom att man känner hur det doftar hallonsylt, inlagd gurka och färsk mjölk. Att plocka svamp och bär kan vara en motståndshandling mot kollektiviseringen av jordbruket, att äta färsk och vällagad mat en protest mot den ruttnande femårsplanematen från det stora härskarlandet. Jorden är grundvalen för den estniska nationalismen, men Oksanen har också sinne för nationalismens orealistiska dumheter. Hans är nationalist men också tämligen korkad. Författaren är kyligt, närmast föraktfullt analytisk ur politisk synvinkel. Esternas rysshat får många illustrationer och begripliga förklaringar. Men hon har dessutom en rik förmåga att återge mångtydiga mänskliga motiv för handlingar, även de lägsta och mest förvirrade. Det finns en förstående humanitet i alla hennes gestaltningar av huvudpersonerna, även i de grymmaste avsnitten. Aliide begår många onda handlingar, men hennes motiv är långt ifrån ofattbara, även om de stundtals är låga och egoistiska. Det mord som Zara begår är än mer begripligt.

Genusperspektivet är genomgående: det är kvinnornas kamp som Oksanen skildrar, en kamp som förs på männens övergripande villkor men också med egna regler, egen slughet och egna överlevnadsstrategier. Aliide känner igen det sexuella våld som Zara utsatts för. NKVD:s förhörsmetoder gentemot kvinnor och barn kommer tillbaka, även när agenterna omskolat sig till ”biznizmen” i den globala sexindustrin. Mot slutet känns boken nästan outhärdlig, både som spänningsskildring och därför att man anar det större, nationella traumat i Zaras och Aliides öden. Genom att läsa Sofi Oksanen återfår man tron på romankonstens kraft och möjligheter.