I dag ska president Hamid Karzai återigen presentera en fredsplan för Afghanistan. Grundtanken pengar till soldaterna och asyl utomlands för talibanledarna har redan mötts med skepsis. Diana Janse, ung svensk diplomat i Kabul 2004 till 2006, skulle nog också vara skeptisk.

Tre gånger fick UD annonsera innan någon ville ha jobbet. Inte heller Janse verkar veta varför hon sökte. Men snart var hon på väg. Lämnade lägenhet med designföremål och pojkvän (som efter ett tag lämnade henne) i Stockholm. Flyttade in i ett litet hus med kackerlackor där strömmen kom och gick som den ville. I ett land där ministrar förklarat att en kvinna har samma värde som en halv man.

Janse kallar boken för lika delar dagbok och reportagebok. De stora avslöjandena om diplomatins värld eller hur det är att jobba just för UD saknas. Däremot får sig både diplomater och hjälparbetare ett par rejäla kängor (UD:s inspektör som inte vågar besöka Kabul, personalhandläggaren som blandar ihop Islamabad och Istanbul …). Krockarna mellan svenska förväntningar och vardagen i Afghanistan är stora. Inte minst när familjen kommer på besök eller ringer. Janse förhåller sig till Afghanistan och sitt liv inte olikt hur många förhåller sig till ett syskon: hon själv får kritisera och gnälla, men nåde alla andra som gör det.

Man förstår varför hon lämnar en del av sitt hjärta kvar. Det vore svårt att låta bli. Hennes berättelse är läsvärd både som personlig skildring och en förhållandevis lättförståelig politisk dokumentation av ett land med snårig historia och korrumperat styre. I vardagen finns rutin, våld, slit, frustration och glädjeämnen (och två kontrastrika semesterbesök i Japan och Dubai).

Janse skriver personligt, med fina formuleringar, om ett land som en gång var vackert. Som ibland fortfarande är det. Och där diplomaterna och biståndsarbetarna för all del lever i sin egen värld. Hon skildrar inte och kan inte skildra den afghanska verkligheten, utan den afghanska verkligheten sedd genom svenska ögon. Det är också en viktig bild.

I efterordet – skrivet i november 2009 – är Janse, som nu arbetar för Carl Bildt, försiktigt optimistisk. Årets nyhetsrapportering verkar tyvärr inte ge henne rätt.