Postcard killers – Vykortsmördarna låter inte lika hett, eller hur? – är titeln på svenska storsäljaren Liza Marklunds samarbete med den ännu mer säljande amerikanen James Patterson.

Det borde ha blivit en rapp och underhållande thriller, men i stället är det Marklunds svagaste hittills (Patterson har jag inte läst – bara sett filmatiserad). Delvis beror det på att intrigen är svag, men ännu mer på den ymniga förekomsten av deckarklichéer och att så stora delar av innehållet och relationerna – trots alla vändpunkter – är förutsägbara.

Redan i prologen avslöjas vilka mördarna är. Amerikanerna Sylvia och Mac, unga, vackra och smarta, på smekmånad i Europa. I varje stad de besöker raggar de upp ett annat par som de mördar – för att sedan skicka vykort och foton till en journalist. I Sverige blir Dessie Larsson på Aftonposten mottagaren. På köpet får hon Jacob Kanon, mordutredare från New York som jagat mördarna över hela världen, på halsen. Det udda paret blir bokens hjältar (den svenska polisen är självklart inte kompetent nog).

Trots att det ständigt framkommer ytterligare fakta om mördarna, deras bakgrund och motiv, blir jakten, vars tempo höjs mer med hjälp av korta kapitel än egentligt innehåll, varken tillräckligt spännande eller engagerande.

Vykortsmördarna visar sig vara konststudenter. ”Du skämtar”, säger den amerikanske polisen när svenskan berättar om de konststudenter som fejkat en psykos på psykakuten respektive klottrat ner en tunnelbanevagn. ”Och jag som trodde att Amerika hade monopol på dårarna.” Diskussionen om konceptuell konst och blandningen av konst och verklighet hade kunnat bli intressant om den fördjupats. Nu blir den bara – liksom hela romanen – en samtidssignal och ett billigt knep.