Tänk om det är slut nu, med det där samhället där skola ger arbete och tågen kommer i tid och jämställdheten ökar och det blir över till anständiga pensioner åt dem som slutat jobba? Efter miljödebaclet i Köpenhamn i december är det som om också andra förhoppningar har blivit sotiga i kanten. Vem minns Barack Obama? Det ser mörkt ut där ute, från Tensta till Teheran. Hos Studieförbundet Näringsliv och Samhälle tror man att det mesta går att ordna med en smula ekonomisk ingenjörskonst; när SNS konjunkturråd nu presenterar årets rapport om vad som bör göras åt svensk ekonomi – 2010: Råd till en finansminister – är det slående hur socialdemokratiskt ett förbund med borgerlig image kan låta. Ojämlikhet ska rättas till och den offentliga sektorn rustas upp.

Fast det där samhället med generell trygghet och VM-brons i fotboll kommer nog inte tillbaka.

Snabbt, lätt och motståndslöst har en frostig och permanent känsla av osäkerhet kunnat krypa in i samhällskroppen och folksjälen: få protesterade när pensionerna punkterades och blev den enskildes privata ansvar och på en arbetsmarknad med ungdomsarbetslöshet och bemanningslynnighet är det nästan ingen som går säker. Alla kan inte servera latte till alla andra när ingen längre vill köpa våra bilar. Det vilar något ofrånkomligt sorgligt över bilden av en arbetsförmedlingscoach som lär ut cv-skrivande åt unga människor utan erfarenhet av arbetslivet. Idol-kulturen transplanteras till en verklighet där det ändå sällan räcker med leenden för att beveka.

Här uppstår frågor med relevans bortom en lång rad valrörelser: Hur knyter ett samhälle till sig unga människor som det tydligen inte behöver för sin försörjning? (Intresset för att skydda sin egen integritet och samtidigt strunta i andras, åtminstone om denna formuleras som upphovsrätt, är kanske just ett tecken på bristande tillit.) Är det framför allt ett mansproblem? (När en växande grupp unga män saknar sysselsättning brukar det hända dåliga saker.) Döljer de många utbildningarna i själva verket en kunskapskris? Hur länge överlever ett bidragssystem, som skapats för ett fåtal med tillfälliga problem, men som blivit fast försörjningskälla för många fler? Varför ska vi fortsätta tillverka produkter som är avsedda att döda människor eller som är skadliga för miljön eller själen? Ska de oönskade, nödvändiga jobben utföras av invandrare? (Och ska man då, enligt kanadensisk modell, ersätta den reellt existerande, kostnadskrävande invandringen med arbetskraftsinvandring av människor som kan gå rakt in i produktionen?)

Nationalekonomerna Dominique Anxo och Thomas Lindh vill att staten ska låna för att satsa på de unga: deras arbetslöshet är den viktigaste frågan på både kort och lång sikt. Men vad gör man om de befintliga jobben inte passar ihop med de befintliga männi­skorna? Varför ägnar vi så stor uppmärksamhet åt tillväxtens procenttal och så lite uppmärksamhet åt frågor om vad som behövs och behöver göras i samhället?

Anxo och Lindh pekar på att den som kommer in sent på arbetsmarknaden också bildar familj senare. Förlängda utbildningstider underminerar i praktiken välfärden för de äldre; uttryckt på annat sätt vore det tryggare för pensionärerna om ungdomarna började jobba och betala skatt i tonåren, som, ja, på 1950-talet. Det är förstås en rätt hisnande tanke att utbildning, som brukar anses som välfärdsskapande, skulle kunna slå över i sin motsats och bidra till sänkt levnadsstandard och sämre livskvalitet.

SNS-ekonomerna vill öka arbetskraftsefterfrågan inom offentlig sektor. De ser framför sig stora behov inom vård, skola och omsorg. Att män i mycket större utsträckning måste in i de här verksamheterna är givet. Hur det ska gå till när det exempelvis utbildas färre manliga förskollärare i dag än på 1970-talet vet ingen.

Vad ska förmå unga människor att välja sådana jobb om inte deras status, innehåll och löner förbättras? Privatiseringarna innebär här ofta känslokallt omoraliska försämringar för de riktigt gamla och på skolans område kommer ökad segregation som ett brev på posten. De politiska partier som står bakom idén med friskolor (alltså i princip alla utom Vänsterpartiet) kan med rätta kal-las segregationistiska och det sönderslagna skolsystemet bidrar starkt till att barnen som vuxna kommer att ta plats i ett alltmer delat samhälle. Även SNS förstår detta och i dess rapport talas om stora skillnader mellan skolorna och beskrivs en närig friskolefilosofi som ”skapar olikhet i förutsättningar”.

Förmodligen är det just i skolan det måste börja hända saker. Flera av skribenterna är inne på det spåret. I sitt avsnitt om ojämlikheten i Sverige betonar Daniel Waldenström att det krävs satsningar på för- och grundskolenivå, han vill ha ”breda ingångar”, ”ett homogent utbildningsinnehåll”, ”riktade understöd” och en resurstilldelning som inte fortsätter att gynna de privata skolorna.

Aktuella siffror från Malmö visar att i en del kommunala skolor riskerar sju av tio niondeklassare att stå utan behörighet att söka till gymnasiet i höst (en av skolorna med kraftigt försämrade resultat är den där SVT spelade in sin uppmärksammade serie Klass 9 A). Då ska man veta att det handlar om stadsdelar där det satsats stora extraresurser och där betygsättningen troligen kan beskrivas som välvillig.

Även om man inte vill ha en skola som kretsar kring betygen är den här situationen djupt alarmerande och det skrämmer att den inte föranleder livlig offentlig debatt.

Ska man försöka sig på att sammanfatta råden till finansministern gäller det att verka för jämlikhet. Det finns ju också en hel del som talar för att människor mår bäst när de lever med hyfsat likvärdiga villkor. Det är dessutom möjligt att de trivs bättre om de får ägna sig åt sådant som de är intresserade av; forskningens starka inriktning på naturvetenskap verkar inte riktigt synkroniserad med framtidens tjänstesektor.

Tre sidor från rapportens slut nämns miljön för första gången. Kritik av tillväxtideologin avfärdas dock snabbt av John Hassler och Per Krusell: ”det förefaller oss i högsta grad troligt att världens ekonomier kommer att finna sätt att fortsätta växa mätt i levnadsstandard, utan att utarma jorden”. Så bra. Då har vi klarat av den frågan.