Att i text försöka skildra en nära anhörigs död hör till det svåraste en författare kan ge sig på, åtminstone om man har för avsikt att offentliggöra resultatet. Det går an att inför sig själv föra journal i syfte att göra smärtan och eventuella ouppklarade konflikter mer hanterbara, men det privata man anser vara av största vikt för hela mänskligheten är sällan inte något annat än en isolerad företeelse. Lyckas man däremot foga in förlusten i ett dramatiserat, vidare skeende, kan resultatet bli litterärt briljant, på detta finns trots allt många exempel.

Mimmi Palm väljer i sin debutbok I randig skjorta i kylfack den kanske svåraste metoden, att utan några som helst omskrivningar berätta om sin fars bortgång, från sjukdomsbesked och behandlingar till bouppteckning, här och var med insprängda barndomsbilder, men lyckas bra ändå. I 113 tre- till femradiga prosalyriska textfragment, som vart och ett oftast ekar ganska tomt men tillsammans bildar en lika ömsint som smärtsam kärleksförklaring.

Alla som någon gång har varit med om att mista en närstående kommer tvivels­utan att känna igen sig. Här ryms såväl den egna förtvivlan och den döendes hopplösa famlande efter en fortsättning som sjukvårdens mix av närhet och distans och hur livet faktiskt ändå går vidare. Det som där­emot lyfter Mimmi Palms bok över det alltför privatas nivå är hennes genomgående osentimentala hållning, det kyliga betraktandet av vad som sker; tillbakalutad men ändå så närvarande att man nästan kan ta på känslorna registrerar hon det oundvikliga. Det är mycket väl utfört.