Den som läser kinesisk poesi kanske förväntar sig att den skall vara kinesisk ... på ett visst tuschmålat vis. Men hur då ”kinesisk”? Här spökar en kulturell projektion av europeiskt slag. Vem kunde omvänt förvänta sig en speciell ”svensk poesi” eller dansk eller slovensk för den delen? Ändå kan vi inte bortse från de kulturella förutsättningarna – miljö, tradition och nya möten. Jag läser ett ledande namn i samtida kinesisk poesi som projicerar sin dikt på dess europeiska dito:

Mot himlen växer gräset i vansinne

Stilla står hästarna och glömmer att flyga

Vinden blåser i det öppna landskapet och genom mig

Vinden blåser i framtiden och i det förgångna

Jag blir en annan, ett enkelt hus

där ett stearinljus lyser

Husets iskalla tak har trampats till ett altare

av miljontals stjärnor

Jag fattar mod som ett barn

som ska ta emot en oblat, men håller andan

Jag skulle intuitivt gissa på spanskspråkig modernism från mitten av 1900-talet, särskilt med tanke på bildspråkets snabba knyck, den högtidliga tonen och den avslutande oblaten. Idiomet märks. Dikten utspelar sig inte i Spanien utan heter Ser på stjärnorna i ­Haergei och den inleder Li Lis tolkningar av Xi Chuans poesi i den aktuella boken Ansikte och historia.

Xi Chuan är en pseudonym för Liu Jun. Han är född 1963 och tillhör den ”kosmopolitiska skolan” i kinesisk dikt. Det betyder av allt att döma en sorts internationell modernism med ett effektfullt bildseende och rörliga motiv. Betyder det lån och påverkan? Så enkelt är det inte.

I sitt efterord pekar Magnus William-Olsson intressant på hur kritikern Huang Ziping här inte vill tala om sådan omplantering av andra länders dikt i den kinesiska. I stället är det en ”performance”, en ”dans med den andre” som är vaksam på växelspelet mellan det egna och det främmande.

Xi Chuan kan sina stora européer och amerikaner. Det märks, men också hur han skapar nya emulsioner. Särskilt i sviterna Missöden och Landskap. Förhållandet mellan det egna och det främmande är förstås inte bara litterärt utan också allmänmänskligt. För en kines blir sedan årtal som 1976 och 1989 särskilt betydelsebärande – Maos död och Himmelska fridens torg. Därefter förlossas den kinesiska litteraturen.

Jag har haft gott utbyte av denna tolkning – Xi Chuan är en mobil poet, han växlar motiv och uttryck och tolkningen verkar pregnant. Min invändning är att hans poesi ibland understryks som just ”poesi”. Poesipoesi. Det händer oemotståndligt mycket i Xi Chuans dikter. De små miraklerna står som ris i backen, men så finns det många himmelriken.