Den klart lysande och lockande gula Fara vill är inte främst den handlingsförlamade utvecklingsroman som baksidestexten anför, utan mer prosalyrik; korta stycken, anteckningar och observationer, förankrade i verkligheten och i en egen metafysik.

Samtidigt är det ändå en utvecklingsroman, i det att bokens jag Elin Ruuth – hon är metalitterär också – utvecklas genom anteckningarna, genom alla undringar – för det är oerhört mycket hon undrar över – och påståenden. Genom alla språklekar och den svarta och drastiska humorn, genom de oväntade kontrasterna, små dråpliga doser manshat och religionskritik, och genom resan från barndomen i Luleå till försöket att vara vuxen i Malmö handlar boken allra mest om att hitta sin egen plats och sig själv. Genom små perspektiv på stora frågor och stora perspektiv på de små. Och inte minst genom relationerna med allt från döende krukväxter till män med för lite underhudsfett:

”Jag brukade tro att det var frekvensen av små, fysiska ansträngningar som avgjorde mänskliga relationers livslängd. Nu vet jag att man måste göra sig mer besvär än att lyfta en penna. Man måste vara beredd att följa med någon vartsomhelst, eller åtmin­stone hem.”

Boken är självcentrerad, men nästintill oavbrutet underhållande. De kortaste, då och då aforismlika, betraktelserna inte alltid är helt lyckade och emellanåt blir formuleringarna aningen lillgamla. Eller kanske för genomtänkta, sökta. Men Elin Ruuth behärskar orden, och har en förmåga att se det många andra inte ser.

Årets första svenska debutant är född i Luleå och har nu, 23 år gammal, övergett Malmö för Stockholm och en utbildning i att göra barnprogram på Dramatiska institutet. Hon följer många spår – och kanske blir det ännu bättre om hon renodlar och slår in på ett. Åtminstone i nästa bok.