Konsten att övertyga är framför allt en fråga om att välja bra exempel. Fast vad som utgör ett riktigt lyckat exempel kan förstås vara nog så knepigt då vi alla uppfattar världen på lite olika vis, åtminstone ibland. Tänk bara på drottning Victoria när hon år 1835 besökte Menageriet, dagens London Zoo!

Syftet med hennes besök var att skaffa sig en uppfattning om den livs levande schimpans som för första gången förevisades i staden. Schimpansen, en hanne, var dagen till ära iklädd sjömanskostym och presenterades för Londonborna tillsammans med en orangutang, en hona, iförd aftonklänning. Drottningen uppfattade föreställningen som sällsynt frånstötande eftersom hon tyckte att aporna var så plågsamt mänskliga.

Strax därefter fick den unge Charles Darwin också se aporna. Han delade sin drottnings slutsats om apornas mänsklighet, men långt ifrån hennes motvilja. Och han skulle senare ofta påpeka att alla som är övertygade om människans absoluta särställning och överhöghet bör ta en ordentlig titt på våra närmaste släktingar.

Den nederländsk-amerikanske biologen Frans de Waal är en av vår tids mer framträdande efterföljare till Darwin. Liksom Darwin menar de Waal att det finns många goda skäl att studera de stora aporna, och som världsledande primat­olog har han blivit ovanligt skicklig på att argumentera för sina håriga vänners sak med hjälp av listiga och inte sällan överrumplande exempel.

För en större allmänhet är de Waal mest känd för sina banbrytande studier av de fredliga och kärlekskranka bonoboerna, dvärgschimpanserna. Men de Waals forskningsinriktning har hela tiden också handlat om att förstå människans biologiska rötter och moralkänslans evolutionära bakgrund. I detta arbete har han emellanåt råkat i luven på vissa särdeles styvnackade evolutionsbiologer, exempelvis Richard Dawkins, som ifrågasatt de Waals åsikter om att somliga djur faktiskt agerar altruistiskt och handlar empatiskt och sympatiskt utan – vilket är poängen – att vara genetiskt besläktade.

Frans de Waal och hans kollegor har i djurparksstudier framgångsrikt visat att genetiskt släktskap inte alls är en förutsättning för oegennyttigt agerande, bistånd och vänskap mellan individer. Detta har dock frankt avfärdats eftersom resultaten endast påvisats i onaturliga miljöer. Denna kritik accepterar dock inte de Waal, även om det märks i hans senare arbeten att han gärna använder sig mer av studier på vilda djur.

Nu skall inte debatten mellan de Waal och Dawkins överdrivas eftersom de i grunden är ense. Men frågan är ändå högst relevant eftersom den har så tydliga kopplingar till etiken och, inte minst, politiken.

När det gäller altruism och empati bland däggdjur tvingas man konstatera att ytterst lite forskning görs och har gjorts. Om aggressivitet och andra negativa emotioner bland djur har det emellertid gjorts massor. Det är svårt att inte fråga sig varför; vad det är för oartikulerade idéer och tankar som gör det så självklart att alltid framställa djur som ständigt kämpande och bekrigande varand­ra?

Nästan all diskussion i politisk filosofi och socialfilosofi utgår, på ett eller annat vis, från antaganden om männi­skans natur. Det kan handla om att vi i grunden är egoister, att alla män skulle vara adrenalinstinna vildar et cetera. Vad som påstås presenteras som ovedersägliga vetenskapliga fakta, men sanningen är förstås att det sällan eller aldrig stämmer.

I sin senaste bok – The age of empathy – nature’s lessons for a kinder society – ger sig nu Frans de Waal in i den diskussion om människans natur som pågått i ett par tusen år. Skickligt och välunderbyggt argumenteras för ett mer nyanserat och realistiskt betraktelsesätt på oss själva och våra medresenärer. Och med en lång parad välvalda exempel påminns vi om vår benägenhet att ständigt underskatta vad djur är kapabla till. Författaren är emellertid noga med att inte förirra sig i tokroliga anekdoter, och han värjer inte heller för mer våldsamma beteenden och handlingsmönster.

Frans de Waal grundar sin argumentation på forskning, egen och andras, som pekar på att det verkar finnas en djupgående ovilja mot orättvisa bland primater. Det är bokens huvudtema och författaren driver sin tes med hjälp av konkreta exempel på inlevelseförmåga och genuin altruism – samtidigt som han diskuterar hur dessa fenomen kan ha uppkommit.

Slutsatsen är att empati och oegennyttigt handlande förekommer hos många av våra närmaste släktingar och att det följaktligen är något som även ingår i människans biologiska arv – något annat hade varit ytterst osannolikt eftersom vi står varandra så nära. På frågan om hur det är möjligt att det finns goda personer skulle alltså svaret helt enkelt vara att vi är utrustade på det viset. Eller annorlunda uttryckt: vid sidan om annat är vi också goda och vi kan vara det eftersom det i grunden inte är något främmande för oss.

Trots detta är samhället runt omkring oss fullt av elakingar och smitare – från bankvärldens skamlösa girigbukar till omoraliska utnyttjare av andras liv och tillgångar. Från sin amerikanska horisont är de Waal bara alltför väl införstådd med situationen. Ändå menar han att samhället skulle kunna utformas på ett bättre sätt om vi bara vågade ta fasta på vad vi i dag vet om oss själva och vår bakgrund. För vi är faktiskt inte bara konkurrensinriktade bärare av själviska gener utan även sympatiska och oegennyttiga varelser – och det finns hur många exempel som helst som visar det.