Jag hamnar inte helt sällan i diskussioner kring litteratur med människor som kanske inte läser så ofta eller kanske mest läser Camilla Läckberg och Håkan Nesser. Min diskussionspartner brukar då vanligen (försynt och i all ödmjukhet) anklaga litteratur med högre konstnärliga anspråk för att vara svårläst, krånglig eller tråkig. Det gör mig alltid väldigt ledsen och väldigt bedrövad för litteraturen är ju inget exklusivt intresse utan tvärtom något som, genom bibliotekens försorg, vi alla har gratis tillgång till. Jag har visserligen all förståelse för att man kan vara trött eller ovan. Men det finns så många välskrivna lättillgängliga romaner att börja med eller att vila sitt trötta huvud mot. Tyvärr verkar det vara en allmänt utbredd missuppfattning att det skulle vara lättare att läsa och ta till sig dåliga romaner. Men det är inte lätt att läsa en dålig roman. Det är mycket jobbigt och mycket mycket tråkigt.

När jag läser Simon Montefiores nästan 600-sidiga debutroman Sasjenka har jag ofta just tråkigt. Romanen är uppdelad i tre delar vilka alla gör nedslag i 1900-talets Ryssland. Första delen utspelar sig i Sankt Petersburg 1916 då den osnutna överklassflickan Sasjenka, jämngammal med seklet, värvas av bolsjevikerna. Sasjenka springer på hemliga möten, smugglar vapen, grips och fängslas av tsarens polis samtidigt som hennes lösaktiga alkoholiserade mor begår självmord och hennes far kurtiserar guvernanten. I den andra delen möter vi Sasjenka som medelålders kvinna i Moskva 1939. Nu lever Sasjenka idylliskt kommunistiskt familjeliv med man, två barn och Stalinplancher på väggarna. Hon arbetar som tidsskriftsredaktör på Den sovjetiska makan och det proletära hushållet, ett slags sovjetunionens svar på Allers och hennes make har en hög position hos säkerhetspolisen. Tills en dag när Sasjenka, hipp som happ, inleder en oförsiktig kärleksaffär, grips av NKVD, och måste adoptera bort sina barn i hemlighet. Tredje och sista delen utspelar sig 1994 då Sasjenkas dotter anställer en ung historiker för att efterforska omständigheterna kring föräldrarnas försvinnande.

Simon Montefiore är författare till de två kritikerrosade biografierna Den unge Stalin samt Stalin – den röde tsaren och hans hov. Och nog kan brittiske Montefiore sitt Ryssland väl, dessvärre känner jag mig föranledd att ifrågasätta vad han kan om litteratur. För Sasjenka är en märkligt ojämn roman. Den historiska kunnighet och detaljrikedom är parad med en strid ström av språkliga och litterära klichéer. Sasjenka är full av människor som ideligen darrar av ilska, håller tårarna tillbaka eller (ja, det står verkligen så) älskar passionerat. Men de gör det åtminstone mot bakgrund av ett väl tecknat Ryssland. Miljöbeskrivningarna är väl avvägda utan att bli överlastade, tidsmarkörerna är diskret inpassade och informativa utan att störa. Likaså fungerar passagerna där Stalin och hans vänner deltar riktigt bra, där finns en saklighet och distans som bokens övriga sidor helt saknar.

Romanens hjältinna är en ovanligt blek karaktär vars enda utmärkande drag, utöver hennes obändiga tilltro till kommunismen, är att hon har en ovanligt stor byst och en ständigt halvöppen mun. Två egenskaper som i sin tur leder till att alla män i hela boken, med undantag för Sasjenkas närmaste släktingar, inget hellre vill än att ligga med henne. Vad värre är, hela persongalleriet är på detta sätt försedda med ett antal karakteristiska drag som sedan upprepas om och om igen. Montefiore försöker dessutom att med alla beprövade medel angripa läsarens tårkanaler och nerver. Varje sentimental känsla och varje orolig tanke står utskriven med en icke önskvärd tydlighet. Det är till att underskatta sin läsare. Till råga på allt slänger Montefiore sedan i slutscenerna in en spekulativ tortyrscen, en serie tårdrypande återföreningar, en spirande romans och ett par irriterande buskisfigurer.

Någonstans där konstaterar jag att Sasjenka inte är annat än en medioker kioskroman berättad mot fonden av en skickligt uppförd sovjetisk kuliss. Det är väl den sortens bok som i en baksidetext, eller för den delen av en snällare kritiker, skulle kunna beskrivas som rafflande och gripande. Men det enda som griper mig när jag läser Sasjenka är trötthet och leda. Nej, det är inte lättare eller roligare att läsa en dålig roman. Men jag antar att det är lättare att skriva en.