De finns omkring oss, spridda över i stort sett hela vår kontinent som i gemenskapens namn ändå har valt att uppföra osynliga murar, som stänger ute eller helt enkelt slänger bort. Jag avser givetvis de identitetslösa, människor som med förhoppningar om en tryggare framtid luras att ofta under de mest vidriga förhållanden ändå ta steget. Framtiden, ett liv i omänskligt, oavlönat slaveri som endast göder redan besuttna, är okänd, men de skall snart nog bli varse.

Det är med denna samtidstragedi som fond som Tove Alsterdal debuterar och det skall erkännas att hennes roman inledningsvis väcker mina tvivel. Det är trots allt oerhört svårt att sätta på pränt det närmast onämnbara. Dessbättre kommer farhågorna snabbt på skam, för Kvinnorna på stranden utvecklas gradvis till en gastkramande, insiktsfull och välskriven berättelse.

De kvinnor som titeln talar om är tre till antalet, de känner inte varandra men deras liv skall sammanflätas på ett minst sagt grymt sätt. Den första är den troligtvis enda överlevande som lyckas nå spanska Tarifa efter flykten över Gibraltar, den andra en ung svenska som efter att ha utnyttjats sexuellt på samma ort bokstavligen kliver över en drunknad afrikansk man, den tredje en scenograf i New York, Ally, vars idealistiska frilansande make beger sig till Europa för att skriva det stora reportaget om modern människohandel.

Då maken försvinner spårlöst åker Ally i hans fotspår, till Paris, Lissabon och slutligen Tarifa, och det som riskerade att bli en tämligen konventionell thriller utvecklas till en brutal djupdykning i det svartaste av samtidsmörker som inkluderar de flesta av historiens mänskliga avarter. Om detta bör man tala och skriva gång på gång, och även om ett par av slutscenerna i Alsterdals roman är väl skruvade är det en smärre bedrift av henne att nu ha lyckats göra det på ett så skickligt sätt.