Klockan är nio på morgonen, jag befinner mig i Lissabon på mitt hotellrum och jag har precis läst ut den smått briljanta essäsamlingen av Virginia Woolf betitlad London. Boken är den första i en serie som Ellerströms förlag kommer att ägna åt Virginia Woolf och bygger på några specialbeställda texter som författaren skrev för tidskriften Good Housekeeping mellan 1931-1932. Det är alltid märkligt att läsa om en storstad när man befinner sig i en annan, att helt enkelt läsa en stad genom en annan. Londons gråa palett lättas ofrånkomligen upp av Lissabons mjölkvita stadsrum. Men här finns också affiniteter. Båda är forna stormaktstäder med kolonialhistorier och katastrofer bakom sig. London drabbad av pest och bränder. Lissabon drabbad av en jordbävning som kom att förändra hela den västerländska filosofin, inte minst invånarnas medvetanden som såg hela sin kultur spolas ren av de gigantiska flodvågorna. London återhämtade sig snabbt och rusar fortfarande in i framtiden. Lissabon skvalpar än i dag i en defaitistisk dvala. Men när Woolf skriver om sin stad har den drabbats av lågkonjunktur.

Woolf börjar sin Londonskildring med skaldens romantiska undran: ”Varthän, du stolta skepp!” för att raskt övergå till mer jordnära beskrivningar av Londons gråa flodstränder. Vi får följa hennes oroliga vandring från stadens packhuskajer, de förfallna dvärgstäderna och magasinsbyggnaderna till de oförtröttliga lyftkranarna, en alltings ändamålsenlighet och planering. Sen kommer vi till Oxford Streets buller där privatbilar och kärror strömmar förbi som pusselbitar. Människor hoppar av och på bussar likt gräshoppor utan mål. En vit skjortärm reses, allt stannar upp för en stund, för att sen påbörjas igen. Woolf spinner vidare på ett dialektiskt vanitasmotiv som skildrar hur liv och död brottas med varandra. Varje byggnad är förgänglig, all skyltning är fåfänglig. Även tragedier som skilsmässor och självmord framstår som mikroskopiska företeelser i Woolfs glasklara lupp.

Det är först vid John Keats hus i Hampstead som författaren finner ro. Här har ingenting förändrats. Endast ett träd som fallit ner i trädgarden. Långt borta äro de högstämda blickarna över livets storhet, lika långt borta som Woolfs distans till det hela. Som tur är följs rekviemet över den tid som flytt av en extremt rolig artikel om hur livet efter detta marknadsförs i olika kyrkor och katedraler.

Saint Paul’s Cathedral, en lugn och majestätisk byggnad ”som får kroppen och själen att svälla” och utlovar en jublande glad uppståndelse. Här ligger konungar och statsmän i sin allvarsamma sömn. Annat är det med döden i den spetsiga och trånga Westminster Abbey. Här ser sarkofagskulpturerna ut att tjuvlyssna på samtalen som förs, som om de närsomhelst skulle vilja stiga upp och delta i det sociala livet. Nej, döden är sig inte lik på alla ställen. Om den ser ut att triumfera över livet på Saint Paul’s så är den fullkomligt avundsjuk på detsamma i Westminster Abbey. Det är först på Londons gamla kyrkogårdar som döden fått sin slutgiltiga ro.

Vad gäller hennes vandringstempo är det snarare ett gatujagande än ett kringstrosande. Den avslutande texten handlar just om jakten på en penna. Att längta efter en penna mitt uppe i en champagnefärgad vinterkväll efter att ha sprungit på en aristokratisk dvärg som provar skor, oskuldsfulla kärlekspar som glömt sin omvärld och arméer av anonyma vagabonder, känns minst sagt logiskt. Upplevelserna måste genast fångas. Hon finner den slutligen i en pappershandel där ägarna, ett äldre par, precis haft ett bråk. Och vad gör Woolf? Jo, hon uppehåller sig vid dem och deras påtvingade lugn så länge det bara går under förevändningen att hitta den rätta pennan. Scenen är mästerligt skildrad, med den blandning av ömhet och sadism som varje stor författare måste känna inför sina studieobjekt.

Woolfs storhet ligger just i hennes förmåga att engagera kroppens alla delar i sitt skrivande, att översätta färger till dofter, möbler till klanger, hus till kroppar och människor till världsbilder. Och detta utan att en sekund låta associationsresorna släppa det viktigaste av allt – seendet. Eller ”det ostronformade ögat” som hon så fint kallar det. Men det är snarare ett allkännande än allseende öga som ser.

Woolfs stil är lättsam men inte enkel, smart men inte mässande. Hon hade Montaigne som förebild. Liksom honom tillämpar hon multipla syner på verkligheten. Vissa påstår att hennes skrivande döljer kunskapsfundamenten, att hon lurar läsaren in i ståndpunkter som hon sen väljer att gå emot. Att hon helt enkelt är inkonsekvent. Men ingen skulle våga säga det om Montaignes ständiga självnegeringar och lek med paradoxer. Virginia Woolf är en paradox i sig, för kan man vara en hemkär vagabond? Woolf får det att verka som det mest naturliga av allt: För så är det: att vara på rymmen är det roligaste som finns … Men när vi närmar oss vår egen tröskel är det ändå betryggande att känna hur de gamla ägodelarna, de gamla fördomarna omsluter oss och hur jaget som förgrenat sig i så många gathörn, som har fladdrat som en nattfjäril mot ljuslågan i så många oåtkomliga gatlyktor, nu är skyddat och omgärdat.