Herta Müller har berättat om hur föremålen definierar oss. När det går oss väl märker vi inte vad vi har, men i extrema situationer blir vi berövande våra föremål och därmed ett stycke av oss själva. Vi förlorar hemmets igenkänningstecken. Omvänt kommer många föremål sannolikt att överleva oss ”och av allt i världen är vi människor det bräckligaste”.

Herta Müllers Andningsgunga handlar om denna bräcklighet i förvisningen till arbetsläger där existensmarginalen blir skarp som skaren på snön. När sovjetstyrkorna fördrivit de nazityska trupperna ur Rumänien 1944 väntar en vedergällning eftersom Rumäniens fascister med Antonescu i spetsen lierat sig med axelmakterna.

Den tyskspråkiga enklaven i landet skulle symboliskt bestraffas och deporterades i stora mängder till sovjetryska arbetsläger, däribland fanns Herta Müllers mor. Andningsgunga har alltså sitt fäste i en biografisk bakgrund men är framför allt ett planerat samarbete med författaren Oskar Pastior som deporterades när han var sjutton år gammal. ”Jag vet att du kommer tillbaka”, sa hans mormoder. Han kom åter fem år senare som en märkt ung man.

Samarbetet avbröts av Pastiors död 2006 (samma år som han tilldelades det prestigefyllda Büchnerpriset) och boken blev liggande men har alltså nu gestaltat sig och snabbt men säkert och även fyndigt översatts till svenska av Karin Löfdahl.

Det är en berättelse med växlande fokus, men en given, mycket fysisk kropp. Han heter Leo Auberg och runt honom möter vi gestalter ur lägervärlden; plågoandar som den mässingsögde Tur Prikulitz, den privilegierade Bea Zakel, fördömda som Albert Gion och Trudi Pelikan, den förståndshandikappade Kati som inte vet var hon är.

Andningsgunga är emellertid inte så mycket en handgriplig berättelse i likhet med de klassiker som Primo Levi, Varlam Sjalamov eller Aleksandr Solsjenitsyn författat, utan ett flätverk av små berättelser, ibland som en utglesad situationsmosaik om föremål, men som efter hand ändå bildar en stark skildring om överlevnad.

Det gör att Andningsgunga inte har samma litterära sammanhållning som en del av Herta Müllers tidigare böcker – som Hjärtdjur – men den precisa stilkonsten är densamma, som exempelvis i Redan då var räven jägare.

Det är alltså Herta Müllers speciella tillskärningskonst som ger de korta kapitlen en djup relief och ett klart men likväl gåtfullt eko. Det handlar om ett liv bortanför ”litteraturen”, men man märker även hur fokus växlar i tid – ibland styr uppenbart Müllers inlevelse, i andra fall Pastiors återblickar. Nutida ord kilar sig plötsligt ner i fyrtiotalet – fantomsmärta, nolltolerans.

Andningsgunga eller originalets Atem­schaukel handlar om rädsla. Rädslan för alla hot för här finns inget ”hem”, bara övermakt och dödshot. Rädslan rör sig i strupen, den slår volter i struphuvudets ”andningsgunga”. Det är i ännu högre grad en bok om hungerns fenomenvärld. Existensekvationen bygger på en mycket enkel hävstångsprincip: 1 skyffellyft = 1 gram bröd.

I lägret finns inget yrke, bara arbete – att gräva i långa, tysta pass. Kläderna är usla, skorna av trä och säckväv, kölden är isande svår. Ryskan är ett förkylningspråk. Allt skall räknas på appellplatsen utom lössen som är oräkneliga – i håret, i kläderna, i sängarna. Primitiv byteshandel råder – Faust i linneband byts mot luskam i plåt.

Alla kalklipps och kvinnorna får sina flätor som ett minne av sig själva. Konstant undernäring råder – och kropparna skrumpnar. Maten består av kålsoppa – kapusta – nästan utan kål, någon murken potatis, en skiva svart bröd. Resten bjuder vägmållan på marken eller sophögen på.

Hundratals i arbetsbataljonen dör av hunger, sjukdomar och misshandel, men här finns också en mer spöklik gestalt, nämligen hungerängeln. Denna isögda varelse vakar över alla som ett slags grått spöke i fulhetens rike. Den gör sig påmind i varje skyffeltag.

Varje hungerord är ett matord och hungerängelns beska vitsar är som matrecept. Hungerängeln är en notorisk tjuv, den hjälper Leo att plocka på sig 273 potatisar. Hungerängeln blir hysterisk av kålsoppan och rusar runt i huvudet. Varje gång någon dör blir en hungerängel ledig. Liksom en brödkant och några kläder. Det är hungerängeln som sätter andningsgungan i rörelse.

Om denna ängel är bokens osaliga ande är resten av livet den uppslukande jorden. Herta Müllers bok är i synnerhet en både sinnlig och sinnrik skildring av arbetslägrets jordnära materialism, hur Leo gräver sig ner i kalk och slagg, i cement och blocksten, sand och tjära. Skyffeln väger varje sorts kol. Den klibbiga eller flyktiga materien sminkar dystert den dömde. Och ändå är det också här som Herta Müllers prosa blir så förunderligt precis och fotografiskt lätt!

Ett arbetsläger kan kanske bäst definieras som ett icke-hem och Leo kommer åter till sin familj i januari 1950. Därmed ställer också Andningsgunga den upprepade frågan i denna vittneslitteratur. Kan den förvisade någonsin komma hem? Det återkommande svaret är att den frigivne aldrig kommer att lämna lägrets verklighet. Den är som tatuerad på själen och sätter sig i beteendet. Leo äter i glupsk desperation. Inom honom bor hungerängeln kvar. Till slut sitter han tyst med föremålen på bordet – en väckarklocka, en nyckelknippa, en avsliten rockknapp. Ett dammigt russin.

Precis som hos Imre Kertész och Primo Levi vill ingen att Leo berättar om sina erfarenheter. Därmed ges inte någon riktig ”befrielse” från rädslan, samtidigt som Leo ”känner fruktan för att vara fri”. Det är däremellan som andningsgungan svänger. Till den insikten för oss Herta Müllers bok som är förledande lätt att läsa, men som all vägande litteratur obeveklig i sin efterverkan.