Med Amos och Soma har Ulf Stark och Anna Höglund skapat en riktig saga, eller kanske snarare en saga om en saga. Berättelsen om aporna som älskar varandra berättas av ”den äldsta apan”. I hennes berättelse finns ytterligare en saga, också den berättad av ”den äldsta apan”, om de goda äpplena som vaktas av den hemske mannen med de vassa knivarna. Det är den – och de små porlande, hoppande ungarna i Somas mage – som sätter igång hela handlingen. Amos bestämmer sig för att försöka göra Soma lika glad som han själv blev av att få känna de små ofödda barnen – och ger sig av för att hitta de goda äpplena, som de båda drömt om.

På vägen möter han spindeln, som varnar honom för den hemske mannen. Men han lyssnar naturligtvis inte. Övermodigt, driven av sin stora kärlek, trotsar han faran, misslyckas och tillfångatas av den hemske mannen. Soma måste komma och rädda honom. Och hon är smartare än han: lusen med spindelgift som Amos åt upp själv och fick en god natts sömn av, har Soma sparat och hon droppar giftet i den hemske mannens gryta. När han somnat räddar hon Amos ur buren och de flyr med ett enda äpple som kap.

Höglund och Stark inledde sitt samarbete för över 20 år sedan, med Jaguaren, som belönades med Nils Holgersson-plaketten. Och sedan dess har de båda gett upphov till många älskade böcker. Höglund är kanske mest känd för böckerna om Mina och Kåge, Stark för Dårfinkar och Dönickar. Med Amos och Soma har de goda möjligheter att bli älskade och ihågkomna av en ny generation barn. Även en kritisk läsare, som kanske kan tänkas ha invändningar mot berättelser om djur som lever på det allra mest påbjudna mänskliga sättet, i en kärnfamilj, har svårt att inte smälta av denna barnsliga variant av den äldsta av alla sagor – den om kärleken.