Man kan undra varför så många amatörer dras till just akvarell. När det är en sådan svår konst. Penselns drag, tunna eller tjocka, är oåterkalleliga. Det handlar hela tiden om att utgå från papperets vithet och reservera ljus.

För övrigt är det knappast akvarell som dominerar konsten i dag.

Lars Lerin kan förefalla udda eftersom han så envist hållit fast vid akvarellmåleriet genom åren. Enstaka oljemålningar förblir grälla experiment. Medan han behärskar akvarelltekniken till fulländning. Långt från allt sötsliskigt blomstermåleri och sentimentala skärgårdsmotiv.

Bakom sig har han dock en lång tradition av europeiskt akvarellmåleri. Inte minst 1800-talsmålaren William Turner, som utvecklade landskapsmåleriet därhän att han formligen löste upp motivet och återgav det som olika skikt av ljus och blekta färger. Upplevelsen av platsens atmosfär var det enda som räknades.

Hos Lars Lerin dominerar de mörka färgerna. Svart och dova toner av grått, blått och brunt. En panoramamålning från en vintrig hamn på Lofoten lyses upp av ett kosmiskt nattljus.

Bilden som återfinns i en nyutkommen bok med titeln En liten konstnär är typisk för Lars Lerin. En byggnad och något slags fartyg i förgrunden är tecknade med raka linjer som håller färgen i tukt. Himlen och havet är däremot vått i vått, färgerna har flutit ut och sugits upp av papperet. Längst ner står något skrivet med handstil. En lång böljande nästintill oläslig text.

Vid närmare granskning framträder något slags dubbelexponering. Som om motivet var målat ovanpå något annat, ett gammalt vykort. Tekniken återkommer flera gånger, bland annat i ett vintermotiv med några trevånings hyreshus i grådaskig skymning. Kanske en dyster påminnelse om folkhemmets begränsningar. Och så hittar jag plötsligt följande notering i en äldre bok från Lofoten: ”Dagen är ett brev som aldrig kommer.”

Lerin har hämtat många av sina motiv från långväga resor, men också från barndoms­trakterna runt Munkfors i Värmland. Där har han blivit något av bygdens store son, inte minst sedan hans eget galleri öppnade 2005 i det gamla tråddrageriet på Laxholmen i Munkfors. När jag såg den gångna sommarens utställning där med verk från tidigt 70-tal till i dag insåg jag för första gången på allvar vilken bredd Lerin har som konstnär. Den råa bruksmiljön med den brusande Klarälven utanför samspelade också perfekt med stämningen i hans målningar. En nordlig melankoli om man så vill men utan sentimentalitet.

Medan klassiska företrädare för landskapsmåleriet på sin tid drog till Rom och Venedig har Lerin styrt kosan mot Norges västkust, Sibirien, Antarktis och liknande glesbebodda platser på jorden.

Bilderna från magasin och övergivna lador är varken besläktade med arkitektritningar eller idylliseringar av gamla byggnader. Snarare en kärleksfull manifestation av ett outgrundligt samspel mellan ljus och mörker och mellan förskingring och hemkomst.

Om verken ibland omtalas som en spegling av hans turbulenta känsloliv, så har han förmodligen själv delvis medverkat till det genom sina dagböcker. De är onekligen gefundenes Fressen för den som vill härleda konstverk till psykologin. Dagböckernas direkta, okonstlade stil bjuder in till det mest privata.

I En liten konstnär ger Lars Lerin en mer sammanhängande berättelse om sin krokiga väg från vaggan till konstnärslivet. Från en alienerande skoltid, uppväxten i Munkfors (Lerins herrekipering finns fortfarande kvar i bottenvåningen på ett HSB-hus fast i annan ägo). Här finns smått tragikomiska instick från tiden på Gerlesborg, då Arne Isacsson skakade på huvudet åt hans målningar och sa att det inte gick för sig att hålla på så där.

En stor del av boken är avmålningar av foton i gamla familjealbum. Mamma med lillasyster Marika i knät, pappa på bryggan, farbror Ragnar och tant Anna i finsoffan, tant Sivs obegripligt vita lår:

”Bilderna, instuckna i plastfickor, är mönstrade av kondens, men färgerna har behållit sin klarhet.”

Är det därför det plösligt dyker upp en ny färgrikare skala i Lerins måleri. Det är mot­sägelsefullt ifall färg skulle stå för något glatt. För texten berättar om en besvärlig tid då barn skulle lära sig vara till lags och frukta allt okänt.

Dessa avmålade fotografier lyfts på något sätt till en dimension som gör dem både innerliga och mer allmängiltiga. Ansiktsdragen är utsuddade men hållningen och gesterna från sommarkalas, båtturer och vinterutflykter är omisskännliga.

Dessa ömsinta bilder framkallar en flash­back hos mig. Minns hur det hänt att jag mitt under en solig och mättad sommardag upplevt hur ögonblicket stått stilla och jag tänkt, att nu ser jag den här scenen framför mig som något som redan har varit.

Jag önskar bara att boken varit mer generös med tidsangivelser utöver vad texten ger. Det finns material som publicerats i tidigare resedagböcker utan att det anges. Vad är nytt och vad är tillkommet på senare tid? Jag hade gärna sett varje målning försedd med ett årtal. Intressant inte minst om man tänker sig minnet som ett slags bank som inte bara bevarar utan också bearbetar bilder.