Rumänien har inte på något sätt gjort upp med sitt förflutna. De gamla ledarna sitter kvar, konstaterar Herta Müller. Tisdagens presskonferens med Nobelpristagaren handlade till största delen om hennes gamla hemland.

Efter lite mer än en halvtimme har en kvinnlig journalist från rumänsk tv fått nog. Hon vinkar till sig mikrofonen och reser sig upp.

-Din kritik mot Rumänien är välkänd. Men kan du även dela några goda minnen från Rumänien med oss? säger hon.

Herta Müller lägger armarna i kors och svarar lika lugnt och eftertänksamt som tidigare:

-Det där är en patriotisk fråga. Naturligtvis har jag fina minnen från Rumänien, jag har vänner där, men du hör själv vilka frågor jag får här. Även i diktaturer finns lyckliga stunder, båda sidor finns, och ingen förtar den andra.

Älskar rumänska

Den rumänska diktaturen har präglat såväl Herta Müllers liv som författarskap. Årets Nobelpristagare i litteratur säger sig älska det rumänska språket, hon har det flödade inom sig även när hon skriver på tyska. Däremot ser hon inget språk som sitt hem. Just ordet "hem" är problematiskt, tycker hon.

-Jag brukar säga att det kan vara något du varken kan bära eller skaka av dig. Ordet har blivit missbrukat av kanske alla diktaturer, de har gjort det nationellt och statligt, och då förlorar det sitt personliga innehåll, det som blir kvar är eländigt.

Innan den rumänska tv-journalisten får ordet svarar Herta Müller på frågor om den fruktade rumänska hemliga polisen Securitate, och om var hon ser ondska i dagens Rumänien?

-Ondska är luddigt, eftersom det finns politiska dimensioner, det finns ett arv efter diktaturen i Rumänien. Vi kan inte riktigt tala om förändring, vi har ett återställande. De som förr tillhörde Securitate och den tidigare nomenklaturen står väldigt nära varandra, de har lyckats få nästan alla viktiga positioner i dagens Rumänien, säger Herta Müller.

Råa samtal

I dagens säkerhetstjänst kommer 40 procent av de anställda från Securitate, förmodligen fler än så. Det rumänska folket behöver inte bara näsdukar, fortsätter hon, med en blinkning till sin Nobelföreläsning kvällen före. Även förutsättningarna för att bygga upp ett civilt samhälle saknas.

-Vi har just haft en valkampanj, men alla diskussioner är råa. Råheten är en blandning av poänglöshet och brutalitet. Människor har inte opponenter, de har fiender som de måste ta itu med och förgöra. Den här brutaliseringen är utan tvekan ett resultat av diktaturen.