Det är lustigt hur löjligt självbelåten man kan bli när en priskommitté bekräftar ens egna åsikter. Rätt låt vann-fenomenet gäller även i Nobelprissammanhang. När Paul Krugman tilldelades Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne (”Nobelpriset i ekonomi”) var det många, jag inräknad, som självgott konstaterade att priskommittén i rasslet av den begynnande finanskrisen tvingats bryta pristagardynastin av utpräglade marknads­liberaler. När Elinor Ostrom (som delar priset med Oliver E Williamson) vann uppfattades det lite slappt som ännu ett ”vänsterpris”.

Men likheterna med Paul Krugman är få. Elinor Ostrom är på många sätt en mycket mer intressant pristagare än Krugman, och inte alls ett så okomplicerat ”vänsterval” som många vill tro. Medan Krugman kanske främst är opinionsbildare är Elinor Ostrom forskare med stort F, den omutliga och försiktiga sortens vetenskapsman som värjer sig för att komma med policyförslag och är noggrann med att betona begränsningarna i sina vetenskapliga slutsatser. Hennes viktigaste bok, Governing the commons, hade hunnit bli nästan 20 år gammal när den utgavs i svensk översättning i höstas under namnet Allmänningen som samhällsinstitution. Översättningen passar väl med Nobelpriset, men framför allt gör klimatmötet i Köpenhamn, som ju handlar om vår yttersta allmänning, boken högaktuell trots dess ålder.

Ostrom formulerar sin forskningsgåta med en avväpnande enkelhet: att allmänningar med nödvändighet leder till en tragedi där resurserna snabbt förstörs genom överutnyttjande har varit en så dominerande modell att den stelnat till en sanning. Mest genomslagskraft fick biologen Garrett Hardin med sin superciterade artikel The tragedy of the commons. Hardin låter två teoretiska fåraherdar utnyttja en allmänning till döds, och poängen är att det som är rationellt att göra för individen (maxa antalet glupska får) snabbt och oundvikligt leder till en tragedi för kollektivet (marken förstörs). Där går Ostrom in och konstaterar enkelt att världen, Hardins modell till trots, är full av exempel på hyggligt fungerande allmänningar. Det som i teorin inte ska funka tycks rätt ofta göra det i praktiken – hur då? Sedan ger hon sig ut på fältstudier, till törstiga jordar i Andalusien, gemensamt ägda jordlotter i schweiziska sluttningar, fiskevatten och grundvattenbassänger.

Ostroms kanske viktigaste stridsfackla är inomvetenskaplig: den handlar om vikten av empiri och av tvärvetenskap. Hennes kritik mot de hypotetiska modeller som är så vanliga inom samhällsforskningen är inte nådig. Alla dessa tänkta fåraherdar och stackars fångar-i-dilemma är modeller där bara extremutfall är möjliga och där modifieringar av spelregler är uteslutna. Därmed misslyckas de kapitalt med att beskriva de flesta reella situationer. De är förföriska för att de renodlar handlingsalternativ, men av samma skäl leder de oss också fel. Gå nu ut och snacka med alla de här fåraherdarna och torskfiskarna i stället för att anta en massa saker om dem, uppmanar hon och menar att sociala praktiker, lokala vanor och historiska sammanhang formar spelreglerna på avgörande sätt och därmed att ingen samhälls­vetare har råd att ignorera dem.

Så hur kommer det sig att allmänningar ofta funkar hyggligt i praktiken? Om ­Ostrom tvangs formulera sig superkort skulle svaren bli lokal demokrati, hög grad av självstyre och övervakning. Helt avgörande för att uppnå välfungerande allmänningar är att nyttjarna själva är med och utformar reglerna, men också att de är med och utdömer sanktioner för eventuella fripassagerare. Medan det första kravet utmärkt väl går att realisera i demokratiska samhällen, till exempel genom brukarinflytande, är det andra kravet betydligt mer utmanande – att bestraffningar utdöms av en extern aktör (staten, domstolarna) är en central demokratisk princip och motsatsen leder tankarna mot miliser och medborgargarden.

Det finns ett tydligt anti-statligt och anti-centralistiskt drag i Ostroms forskning (Bo Rothstein gör en försiktig kritik av detta drag i ett mycket läsvärt inlägg på bloggen Ekonomistas). Hon vill gärna se ett långtgående självstyre som en tredje väg mellan privat ägande och statlig reglering. Det gör att Ostrom, på ett kanske lite olyckligt vis, lätt kan bli allas älskling: högern kan älska hennes kritik mot statlig klåfingrighet, vänstern kan älska hennes kritik mot privat ägande och Sverigedemokrater kan älska det faktum att välfungerande allmänningar tycks förutsätta att gruppen nyttjare är kulturellt homogen. Men det är också det som kännetecknar renhårig forskning: den låter sig inte kokas ned till ett politiskt program och den inbjuder till mer än en tolkning. Verkliga fåraherdar är betydligt bökigare att hantera och förutsäga än de neoklassiska ekonomernas praktiskt hopvikbara pappersdockor till herdar. Tough shit.