Vår tids stora fråga är det totalitära samhället, menar den franske politiske filosofen Claude Lefort. Men vad vet vi i Sverige om det totalitära samhället? Man lär sig en del om det i Herta Müllers böcker, om hur rädslan urholkar själen, hur angiveriet förgiftar samhället och hur människan blir akut ensam.

Jag läser Herta Müllers Nobelföreläsning om livet i det kommunistiska Rumänien. Hon beskriver hur föremålen både definierar oss och överlever oss medan människorna förblir det bräckligaste godset. Herta Müllers föreläsning kretsar kring den enkla frasen "Har ni en näsduk?". Vad vet vi i Sverige om näsdukar? Ingen frågar efter näsdukar här längre.

Hos Müller blir näsduken emellertid en tröst eller ett hopp. När hon förpassas ur sitt arbetsrum av säkerhetspolisen får hon sitta på en näsduk i trapphuset. I barndomen fanns olika sorters näsdukar: "Inget annat föremål i huset, inte ens vi själva, var så viktiga för oss som näsduken." Den fanns där för snuva, gråt, blodflöde, för att vinka farväl med eller knyta upp de dödas haka. För andra betyder näsduken ett löfte om hemkomst. De allra minsta tingen binder samman det mest disparata i livet.