”Min röst når er efter en lång tystnad. Jag är säker på att ni känner igen den.” Den som är road av (radio)historia eller fascistisk frågesport kan ju fundera en stund över vem som annonserade sin politiska återkomst i etern 1943. För svar se slutet av recensionen, fast tryter tålamodet med texten är ett alternativ att kolla sidan 116 i Henrik Arnstads Skyldig till skuld – en europeisk resa i Nazitysklands skugga. Läs dock helst från pärm till pärm. För om än lite slängig, sömnig och kort är Arnstads bok ett engagerande och tankeväckande verk om ett blodsbestänkt stycke göm-och-glöm-historia.

Och det är verkligen inte framdragna fakta om Finlands övergrepp mot befolkningen i det annekterade Östkarelen, Italiens brutala expansionspolitik, Österrikes offerretorik eller Japans Kinamassakrer som tröttar. Det är författarens ivriga stil- och perspektivskiften. Särskilt påtagligt blir detta i avsnittet om Tyskland (det enda land som på allvar tvingats bearbeta sina krigsminnen, men fortfarande får nålstick av Hollywoodfilmare och fotbollsexperter).

I ett huller om buller av citat, kursiveringar och raka kommentarer berättas här om Heinrich Himmlers brorsbarnbarn Katrin Himmler, som i vuxen ålder i strid med den officiella historieskrivningen avslöjar att även hennes farfar och tredje brodern Himmler var organiserade nazister. Därmed punkteras myten om Heinrich som familjens svarta får.

Få tyskar skulle i dag stoltsera med att de haft SS-män i släkten. I det italienska parlamentet sitter däremot arvtagare till Il Duce Mussolini, som efter att ha befriats från sin alliansmaktsarrest höll ett känsloladdat tal till nationen. Frågan är vem som i dag känner igen en fascist när han tar till orda.