GP når Jan Guillou på hans landställe i Östhammar i Roslagen.

Vad ska du göra i helgen?

– Först ska jag ut och skjuta några förrymda hjortar. Det ska jag börja med om tio minuter.

Är det dina hjortar?

– Ja.

Varför har de rymt då?

– Det har varit lodjur och härjat i trakten, och de har förmodligen skrämt hjortarna så att de har störtat mot staketet och kommit ut. Ja, vad ska jag göra mer i helgen?

(Blädderljud från en almanacka hörs i bakgrunden).

– Jag ska signera böcker, i Skärholmen, Globen, på Arlanda och så på något ställe som jag inte kan läsa vad det står. På söndag ska vi äta middag med några vänner.

Presskvinnan på ditt förlag säger att på tisdag har du sålt tio miljoner böcker. Vad har du för kommentar till det?

– Man kan vara både bävande och lite nöjd.

Varför bävande?

– Jag har sålt fler romaner än det finns svenskar, det ger ett märkligt perspektiv.

Vilken bok är du mest nöjd med?

– De är svåra att jämföra eftersom de är i olika genrer, det är inte rättvist att jämföra en medeltidspastisch med samtidssatirer, exempelvis. Olika böcker har värde på olika sätt.

Vilken är du minst nöjd med då?

– Ja, det är lättare att svara på. Det är en Hamiltonbok som heter Den hedervärde mördaren. Det var en bra idé men den var svår att genomföra. Den som är minst lyckad heter Irak – det nya Arabien. Den kom ut två år innan Saddam Hussein kom till makten och därmed blev den inaktuell. I dag citeras den bara på skämt.

Har det lugnat ner sig efter KGB-affären?

– Ja, det är klart. Det var Expressen som höll i det och fortsatte att driva det, för alla andra tidningar var det över på ett dygn. Jag var nyligen i Köpenhamn och i Norge, och då lade jag märke till ett intressant utslag av nutidens förändrade journalistik – färre journalister ska göra fler jobb på kortare tid. Ingen norsk tidning har ringt mig och frågat om det här, trots att jag vet att de har mitt telefonnummer. Inte ett enda kollsamtal. I Danmark var det samma sak, tills Jyllands-Posten ringde mig efter någon vecka. I övrigt har alla bara skrivit av Expressen. Det här gamla journalistskämtet, "kolla aldrig en bra story", har plötsligt blivit sant. Det är tråkigt att se för en gammal yrkesman.

Och vad skulle du ha sagt om de norska och danska tidningarna hade ringt?

– Att det där bara är Expressen som tolkar verkligheten. Bry er inte om det. Jag gjorde sex stora spionreportage på 70-talet. Tre blev bra och tre misslyckades. Men för att få berätta min bild hade det krävts direktsänd tv. Annars klipps allt det förklarande och försvarande i mina uttalanden bort, och kvar blir bara enstaka meningar.

Ångrar du något i hur du har hanterat frågan?

– Jovars, men jag var 22 år och hade tre års journalistisk erfarenhet. Tio år senare hade jag skött det mycket bättre. Men man lär sig, ju fler misstag i början av karriären desto bättre, för man utvecklas av det.

Vad gör du med alla pengar från böckerna, investerar du dem?

– Nej. Jag har betalat tio miljoner i skatt, och sedan donerar jag mycket pengar till ändamål som jag inte vill prata om offentligt, för jag får så mycket tiggarbrev ändå. Men jag har sett till att alltid ha en buffert på tio miljoner, så att jag inte hamnar på obestånd om jag skulle få en hjärnblödning.

Vad skriver du på just nu?

– Ingenting. Det gör man inte så här års, alltså om man är författare och släppt en bok i början av hösten. Nuförtiden tar lanseringsarbetet så lång tid, det är 25-30 framträdanden – bokhandlare, Bokens dag, signeringar och liknande – fram till jul.

– Men efter julledigheten ska jag börja skriva om mänsklighetens största århundrade i ett okänt antal band. Det ska handla om hela 1900-talet, som jag ska gestalta i form av släktsagor. Jag ska ta det från början till slut, från 1901 till 2001.

Ska du vara med i På spåret i år?

– Nej.

Vet du vilka som ska vara det?

– Jag vet två i alla fall, Björn Ranelid och Alexandra Charles. Björn Ranelid kämpar hårt för att komma upp på listan över Sveriges 200 mest lästa författare, men jag vet inte om han klarar det ens om han lyckas i På spåret. Än mindre om han misslyckas. Det är ett risktagande.

Vart går du helst i Göteborg om du vill äta en god middag?

– Sjömagasinet, för det är Göteborgs bästa krog. Men när jag var i Göteborg förra veckan var jag på Kometen, och där åt jag mitt livs bästa wienerschnitzel, vilket är ett fenomenalt betyg med tanke på hur många wienerschnitzlar jag har ätit runtom i Europa. Men den här var bäst någonsin! Höjdarpoäng!

Så fort man pratar om bokmässan så kommer man in på ditt namn. Vad tycker du egentligen om att vara där?

– Det är naturligtvis jättekul. Det är kul om man är en populär författare, medan det är fruktansvärt om man är en mindre populär författare.

Vilken är den största skandal du har varit med om under bokmässan?

– För egen del handlar det om när jag blev skandaliserad när det skulle hållas två tysta minuter efter 11 september. Vi var ett stort gäng som gick ut då. Skillnaden mellan mig och de andra var att jag fick en TT-mikrofon i nosen och blev tvungen att förklara mig. Efter det fick jag tusen upprörda mejl. Och i den här näthatarkulturen vi har lever det där kvar.

– Men jag tyckte att det var hyckleri, inte ens andra världskrigets offer hedras med två tysta minuter i vår tid. Eller de en miljon människor som USA har dödat i Irak. Att vi då visar större sorg när ett par tusen vita amerikaner dör än för något annat i mänsklighetens historia, det tycker jag är hyckleri.

Finns det något du ångrar i livet?

– Inte yrkesmässigt, de misstag man gör är en del i utbildningen till fullfjädrad journalist. Sedan dess har jag inte gjort några misstag. När det gäller privatlivet skiljer jag mig inte från någon annan människa, där har jag gjort misstag som jag ångrar, men eftersom de hör till privatlivet håller jag dem privata.

Nu när du är 65, har du något livsråd att ge?

– Ja, att det är oerhört bra om man kan ha något annat vid sidan av sitt arbete. Jag har några gamla ärkejournalister till vänner, och när de gick i pension blev det alldeles tomt. De kan inte ens meta abborre. Det ska man tänka på innan, för statistiskt sett har man tjugo år kvar av sitt liv när man går i pension.

Så vad har du där, förutom jakten?

– Som författare har man inga problem med det där, för man kan fortsätta skriva tills man får hjärnblödning. Men jag gillar ju naturen.

Dansar du på fester?

– Ja.

Vad gillar du att dansa till för musik?

– Praktiskt taget allt som går att dansa till, utom modern rockmusik.

Hur skulle du beskriva din dansstil?

– Traditionellt elegant.

Du har både en lägenhet på Östermalm i Stockholm och ett hus i Östhammar i Roslagen. Var trivs du bäst?

– Var sak har sin charm. När jag är härute i Roslagen ägnar jag mig mycket åt naturen, då kan jag äta tonfisk direkt ur burken om det skulle vara så. När jag är i stan äter och dricker jag gott och umgås med vänner.