Ibland kan man nästan få för sig att fågel­fotografen och förläggaren Brutus Östling ställer ut uppstoppade fåglar i naturen. De korta slutartiderna och det korta skärpedjupet i hans bilder gör att fåglarna ser ut att ha stelnat i ögonblicket. Men det är bara ibland.

I nya, Augustnominerade boken Att överleva dagen finns många exempel på motsatsen. I bilderna på koltrastar och nötskrikor som badar har den korta slutartiden rakt motsatt effekt. Vattendropparna som stänker bildar en sfär av pärlor runt fågeln. Och såpass lång är ändå slutartiden, eller så ytterligt snabb fågelns rörelse, att ruskandet av fjäderdräkten blir levande av rörelseoskärpa.

Som i tidigare böcker är fågelporträtten oftast mycket individuella. Biologen Susanne Åkessons beledsagande bildtexter är också små artmonografier. Även om huvudtemat för boken är evolutionsekologi. Kapitlen handlar om alla yttre och inre specialiseringar för att just överleva. Anatomiska anpassningar; sinnesorgan, beteenden och födoämnesnischer.

Som vanligt har Östling oftast valt ut bilder där fåglarna ser lite kufiska ut: stirrar rakt mot fotografen, vrider huvudet i en rolig vinkel, formar kroppen på ett oväntat sätt. Några bilder är rent biomekaniskt instruktiva: hur gör en häger för att vrida en fisk så att den kommer med huvudet före ner i strupen? Östling vet, och visar.

Men bäst tycker jag ändå om de bilder där så att säga hela ekologin kommer med. Där mästerfotografen för en gångs skull inte lägger bakgrunden i total oskärpa, och inte gör individuella porträtt. I nya boken finns ett helt fantastiskt panorama, gissningsvis från någon sydeuropeisk fågelsjö. Vita ägretthägrar och skedstorkar som landar, söker föda, vilar sig eller bara ser ut att kontemplera tillvaron. Den bilden är vacker som en tavla.