Hur ond får litteraturen vara? Enligt Georges Bataille är den onda litteraturen i själva verket god. Den är rentav moralisk, för den visar människan i hennes mest nedriga och förhatliga livsformer utan att vare sig idealisera eller fördöma. I så fall borde markis de Sades sadomasochistiska romaner ses som uppbygglig litteratur. Men av någon underlig anledning brukar de inte hamna i samma fack som Bibeln och andra sede­lärande skrifter.

Nu har markis de Sades mytomspunna Juliette eller lastbarhetens fördelar kommit ut i en utomordentligt god svensk översättning. Bakom bragden står inget mindre än Vertigos förlag som försett Sverige med världslitteraturens erotiska och ockulta klassiker i mer än 15 år. Omslagsbilden är som vanligt superb i sin blandning av erotik och iskall estetik, medan boken är gedigen, inbjudande, röd, 500 sidor tjock och med originalutgåvans alla kittlande bilder. Här kan man se hur människor interagerar med varandra, staplade i flera rader och konstellationer som för tankarna till vattenskidåkare och cirkusfolk. Det går inte att inte skratta åt det hela, men det går heller inte att blunda för grymheter som uppspikade människotorson, avhuggna kroppsdelar och bloddrypande tortyrinstrument, detta darwinistiska skräckkabinett i vilket den starke ständigt vinner över den svage.

Romanhjältinnan är Juliette, en ung kvinna som växer upp i ett kloster men som i tidig ålder förförs av en av nunnorna. Det sexuella uppvaknandet för in henne på allehanda sidospår där mord och tyranni hör till de vanliga ingredienserna. Juliette är både en politisk satir, en utvecklingsroman och en manual för sexuella avvikelser. Många har betraktat den som upplysningstidens stora roman, en eloge till den fria männi­skan som inte har någon högre instans över sig än sitt eget begär. Andra har sett den som den första materialistiska dödsförklaringen av Gud och hela kyrkoväsendet, och detta långt innan Nietzsche tog kål på Gud i Så talade Zarathustra.

Den stora behållningen är det ständiga växlandet mellan filosofiska diskurser och pornografiska utgjutelser, den extatiska, många gånger komiska uppräkningen av folk som sätter på varandra om och om igen. Inte undra på att det är i den sysslolösa aristokratins boudoirer som tid och utrymme finnes för alla dessa eskapader. Hursomhelst har Freud och surrealisterna haft mycket att hämta från de Sades kroppsfetischismer, inte minst feministerna som såg Juliette som den fria kvinnan par excellence.

Men vem är denna Juliette som älskar med folk till höger och vänster och som mördar dem som råkar komma i vägen för hennes begär? Vissa har påstått att det är markis de Sades alter ego, men om man tänker på att de Sade ägnade Justine – Juliettes diametralt skilda motsats – tre romanversioner under loppet av tio år, verkar han ha identifierat sig långt mycket mer med den oskuldsfulla Justine som ständigt faller offer för världens monstrositeter. Juliette är betydligt mer komplex. Likt de gamla alkemistiska skapelsemyterna förenar hon som Almqvists Tintomara både ljus och mörker, konstruktiva och destruktiva krafter, manligt och kvinnligt. Vad skall man annars säga om att hon har en klitoris lika lång som ett finger och att hon ejakulerar som en man?

Juliette är och förblir ett aktivt och självständigt subjekt. Hon är precis lika skoningslös och bestialisk som alla män hon har att göra med. Guillaume Apollinaire blev så förtjust i henne att han kallade henne för framtidens kvinna. Mindre förtjusta feminister har hävdat att de Sade endast ville frigöra kvinnorna för att göra dem mer sexuellt tillgängliga. Men om man tittar på hans andra kvinnliga karaktärer blir det svårare att stämpla honom som misogyn. Häxan Durand och den lesbiska Clairwill har exempelvis gjort till sin livsuppgift att hata och mörda så många män som möjligt. Deras ideal befinner sig inte så långt från vissa delar av Valerie Solanas SCUM-manifest.

Hur aktuell är då de Sades Juliette? Lyckas den fortfarande provocera? Eller har framgången gjort den obsolet? Man får inte glömma att den skrevs i en tid där analsex straffades med döden. En översättning av de Sades Juliette i Afghanistan, Iran eller Saudiarabien skulle säkert förorsaka visst tumult. Och hur feministisk är den egentligen? Angela Carter och Susan Sontag har hyllat den. En mer nyanserad bild av de Sade finner vi hos Simone de Beauvoir. I essän Must we burn Sade? (1951 publicerad i Temps Modernes) erkänner hon att det finns många goda saker med de Sade, som till exempel sökandet efter den autentiska människan. Men en punkt har han fel på: han misstar makten för frihet och missar därmed den största erotiken av dem alla – den ömsesidiga, självutlämnande sårbarheten.

Markis de Sades bestialiska gruppvåldtäkter och människoslakter överskrider med ljusår de hemskheter som ägde rum i Abu Ghraib-fängelset. Ändå har han sin orörda plats i den franska Pleiaden. Innebär det att vad som helst är tillåtet, så länge det sker innanför bokens pärmar? Då har vi inte särskilt höga tankar om det skrivna ordets visuella kraft. Visst, de Sade fick sitta över 30 år i olika fängelser, men inte för att han skrev som han levde, utan för att han levde som han skrev. En sak är säkert: i litteraturen är man, hur mycket man än blandar dikt och verklighet, upplevt och diktat liv, betydligt friare än i konsten.