Varför – frågar sig huvudpersonen Jenny i Josefine Adolfssons nya roman Farlighetslagen – lockar den svenska resebyrån turister till Kuba med formuleringar som att där ”fortfarande går att se revolutionsskyltar”? Skulle revolutionen så här i början av 2000-talet vara något förflutet?

Hon ger inga svar. Inte heller får hon några. Trots att hon boken igenom frågar så många så mycket.

Sin första resa till Kuba gör Jenny när hon är sjutton. Där blir hon vän med den unge Lill-Mario, en kubansk hårdrockare med lika många drömmar om ett annat liv som frågor om hur dessa andra liv kan te sig. Då är det 1994, och den period i landets historia som Fidel Castro döpt till ”den speciella” har inletts – muren har fallit och Kuba har förlorat allt ekonomiskt stöd från öst.

Tolv år senare återvänder Jenny, för att som hon säger till Lill-Mario som då vuxit till bara Mario, lämna tillbaka det ”som är du” och ta tillbaka det ”som är jag”. Kuba är nu ett land som försöker kravla sig upp ur sin djupa ekonomiska kris (landet är ett av världens allra fattigaste), medelst dollarturism.

Jenny är ingen revolutionsromantiker. Inte heller nån kontrarevolutionär. Och varken vän eller fiende, blir hon snarare en sorts ursinnig, antisexistisk, antirasistisk betraktare. Hennes upphovskvinna, Josefine Adolfsson, är utbildad på Dramatiska institutet, vilket går att spåra i romanens konstruktion. Farlighetslagen är en dramatiserad radiodokumentär på papper. Och den är det utan att riskera sin form av djupt originellt textuellt drama. Genom sin uppbyggnad, där olika erfarenheter, röster och texter bryts mot varandra – för det mesta utan vidare kommentar och ibland under stor komik – lyckas Adolfsson göra den till något mycket större än en uppbruten berättelse om ett motsägelsefullt land.

Kuba, och än mer kubanerna och alla de som med olika drömmar kommer dit, växer i texten fram i den tystnad som inte går att utläsa ur vare sig politiska propagandatexter eller soliga turistbroschyrer. Framför den tystnaden väljer Josefine Adolfsson att vända. Allt annat hade också varit omöjligt i en roman som så respektfullt formar sig till ett försvar för varje människas rätt att definiera sig själv, sina drömmar och sitt liv. Höstens stora läsupplevelse för mig.