Det är mer än ett decennium sedan Rolf Almström gav ut sin tredje bok, romanen Mucka. En tät och suggestiv berättelse om utsatta människors längtan efter en plats i samhället. Romanen bidrog till uppfattningen att det litterära 90-talet var fyllt med avskalad prosa; stämningsmättad och realistisk som den var. Men när Almström efter en lång tystnad nu utkommer med Svart arbete är det smärtsamt tydligt att generationsetiketter alltid är missvisande och att varje författares verk förtjänar att läsas i egen rätt.

Det är framförallt en stor vrede och ett starkt patos som föder fram språket i den föreliggande romanen. Knappheten har gett vika för en framrusande berättelseångvält. Platsen är stjärnhusen i Västra Frölunda under första hälften av 90-talet och uppdraget att skildra den råa kapitalismens rätta ansikte. För dessa hus befolkas av arbetslösa män och kvinnor som tvingas till farliga svartjobb för skitlöner. I centrum finns kompisgänget som följt varandra genom skolåren och nu redan i 20-årsåldern resignerat. Det finns inga bostäder, inga vita jobb. Några super ner sig, andra knarkar långsamt ihjäl sig.

Framförallt är det huvudpersonen Dannys strävan efter ett drägligt liv som går rakt in i kroppen. Almström skildrar förortens gråa och tunga leda genom en prisma av galghumoristiska anekdoter och göteborgsk slang. Men spänningen och de rafflande intrigerna i byggjobbarnas undre värld förskönar aldrig bilden av betongförorten. Efter avslutad läsning framstår den i stället om möjligt än mer hård och omänsklig, trots att den äntligen befolkats med människor av kött och blod, som älskar och andas. Som längtar och strävar efter liv värda att levas, trots jagande fackföreningar, borgerliga politiker och illusoriska kurser på Arbetsförmedlingen.