Historien om murens fall skrivs och skrivs om, i kitsch och på papper. Vid Checkpoint Charlie konkurrerar ”ostalgi”-försäljarnas sovjetiska medaljer med levande ”vaktposter” utklädda till allierade soldater. ”Varför vill alla fotografera sig här vid den forna gränsövergången?”, frågar tv-journalisten i hopp om en historisk snabbanalys. ”För att vi är så snygga”, skrattar amerikanen och tänderna glänser i kapp med hans revärer.

I ett panelsamtal på Haus der Kulturen der Welt i våras följde globaliseringsexperten Saskia Sassen trådarna bakåt, från dagens ekonomiska kris tillbaka till 1989. Det var med kommunismens överrumplande sammanbrott som råkapitalismen kunde skölja in över globens halvdemokratier. Resultatet manifesteras dagligen, vid Checkpoint Charlies handelsplats liksom i krisens tomma kylskåp.

Å andra sidan, framhöll Sassen: om murens fall kom som en politisk överraskning, så var händelsen likväl framvärkt av en oöverträffad folkrörelse. Den långvariga globala resningen mot kommunismens terror satte 1989 spår på Himmelska fridens torg, i Sovjets utträde ur Afghanistan och på västambassaderna i Tjeckoslovakien och Ungern, som bågnade av viljestarka avhoppare.

En dramatisk förlösning som murens fall – ”Die Wende” – lockar en att se historien som en kedja av plötsliga men avrundade händelser. Hitlers död-Jaltakongressen-murfallet – punkter som i de där pysselteckningarna barnen fyller i från 1–2–3–…–20, tills bilden föreställer vad de redan visste.

Men historieskrivningen har blivit allt bättre på multipelseende. Som hos Sassen, ekonomiskt och globalt – eller som i skönlitteraturen och essäistiken: genom ett myller av människoöden.

I Renatus Deckerts antologi Natten då muren föll, där 25 etablerade tyska författare bjudits in att bidra med mer eller mindre självbiografiska texter på temat, märks en tydlig vilja att fjärma sig från grundberättelsen om murfallet som allsångslik eufori für alle. Sanningen är ju att man sällan greppar en ”historisk händelse” när man lever den, och att andra livsaspekter ofta ställer sig framför det ”stora”.

Kanske missade man alltihop för att man just den natten fyllekräktes på ett hotell efter en litteraturkväll i Bochum, som i Katja Lange-Müllers bidrag. Kanske vaknade man som Antje Rávic Strubel till tv-bilderna och sin fars kommentar: ”I dag får man säkert räkna med ett bortfall på några timmar”. Kanske gjorde man militärtjänst i någon håla, eller avstod som Annett Gröschner, i en sista ursinnig vägran att vara systemet till lags, från att slita upp barnet ur varma sängen bara för att muren föll:

Jag visste att i detta ögonblick var anarkins tid förbi. Att öppna muren var en sista hämndakt av dem vars makt för länge sedan tvinat bort. Och det var den mest effektfulla. Inga fler diskussioner. De släppte bara taget. Likt en slutmuskel som ger vika och släpper ut allt.

Antologin ger en sällsam känsla av historisk tid invävd i personlig upplevelsetid. Det är bara mitt mer analytiska sinne som saknar röster från äldre DDR-trogna författare – och förstås från dem som alltid förblir stumma i sådana här sammanhang: exempelvis gästarbetarna från Nordvietnam som efter år av isolerat slavarbete i DDR, vid murens fall plötsligt skickades ”hem”.

I den tyskorienterade journalisten Björn Cederbergs slanka essäbok Berlinmuren möter man åtminstone Heiner Müller, vars pjäser ofta blev förbjudna i hemlandet DDR, men som aldrig övergav hoppet om en god kommunism. Här vittnar också flera av de oliktänkande som till skillnad från honom fördrevs ur landet, och vid murfallet såg en chans att gå mot strömmen och återvända hem.

Cederberg berättar på underfundig och kryddig prosa om motstånd och medlöperi under murtiden. Paradnumret i det senare facket är berättelsen om Sasha Anderson, bohemen och entreprenören som ivrigt nätverkade i kulturlivet och lika ivrigt rapporterade till Stasi om den krets han på detta sätt regisserade.

Det existerade till exempel en revolutionär vykortskonst i DDR, där de invigda skickade subversiva budskap kors och tvärs. Skämten var fria:

Vad är lycka?

Att leva i DDR.

Vad är då elände?

Att vara lycklig.

Min egen Berlinhistoria börjar i det stora och en aning melankoliska efteråt. Jag känner igen mig hos den unge slovenske författaren Ales Steger, i vars fint översatta impressioner muren blivit till ett bleknande ärr i en härjad stad med oslagbar läkeförmåga. I poetiskt släpljus skimrar de historiska lagren på helt nya sätt. Albert Speers gjutjärnskandelabrar längs Straße des 17. Juni lyser vägen för så många fler sorters bilar än Volkswagen och Trabant. Historien multipliceras i varje regndroppe.