När Pija Lindenbaum 2000 fick Augustpriset för sin bilderbok Gittan och gråvargarna berättade hon att hon en gång av en yrkesrådgivare spåtts en lysande framtid som el-teletekniker.

Tur, tänker jag medan jag för säkert tjugoelfte kvällen på raken högläser hennes nya bok Siv sover vilse, att hon inte tog rådgivaren på orden. I så fall hade vi gått miste om ett av Sveriges – och, vågar jag påstå, världens – mest märkvärdiga bilderbokskonstnärskap: Alla de här lite skevt surrealistiskt skruvade berättelserna i ord och bild som sedan debuten med Else-Marie och småpapporna gestaltat barndomens rädslor till ett ackompanjemang av vuxenvärldens bredhöftat bastanta och uppmuntrande tillrop: ”Oh, så trevligt!”.

När jag läser Siv sover vilse känner jag lukten av min egen barndoms övernattningar i överläkarbostaden. Allt som var så brunt, de märkliga storasyskonen, nyponsoppan med mandelbiskvier, hemmafrumamman och skuggan av den flaggstångslånga fader doktorn och så doften av rosentalk och ­drömskt pastellfärgade bomullstussar i badrummet …

Lika lite som jag nånsin klädde mina erfarenheter i termer av exempelvis klass – eller av overklighetskänslan som väcktes i över­sovandet drog slutsatsen att det var något jag inte ville göra om – gör Siv det. Hon bara går rakt in i nuvunna bästisen Cerisias hem, tar allt från vännens namn till den så tydligt storstadsintellektuellborgerlighetsfärgade hemmiljön för given. Visst skrämmer den, visst är nästan allt himla konstigt och visst är Siv från det ögonblick hennes pappa äntligen går därifrån helt utlämnad till konstigheterna. Men bara på den allra mest konkreta nivån, den där en hundvårta, en couscousgryta och en väldigt gammal människa i soffan kan vara lika, eller till och med mer, skräckinjagande än att vakna ensam i en surrealistiskt förskjuten miljö mitt i natten.

Att vara Cerisias vän är stort och märkvärdigt. Det berättar Siv direkt, i den enda mening som säger nånting alls presenterande om henne själv: ”Jag heter bara Siv”. Att få sova över hos Cerisia är förstås också, som idé, märkvärdigt. Barnen måste skynda sig att komma i säng för att äntligen få börja sova över.

I Cerisias hem, (som det är lätt att föreställa sig att föräldrarna kallar för sin ”våning”), böljar nämligen både verkligheten och väggarna. Det är så gott som oändligt högt i tak och gardiner, dörrar och golv går färg i färg med dotterns namn. Siv älskar Cerisia, eftersom hon är så rolig och ”hittar på så spännande”. Men Cerisia är ett barn, ingen perfekt värdinna. Hon tar två isglassar när Siv bara får en. Hon anklagar Siv för att inte vara nån riktig djurvän när Siv inte vill klappa hunden. Hon struntar i att mamman sagt att Siv ska få sova i sängen och Cerisia på golvet och ser till att dirigera ner Siv på madrassen så fort mamman lämnat rummet.

Precis som så många andra av Lindenbaums små räddhågsna barn tar sig Siv igenom natten. Hon sover kanske lite vilse, men med hjälp av två bråkstakar i grävlingskepnad kommer hon till slut, tillsammans med Cerisia, till ro och får både berätta roliga historier, sjunga lite och somna tryggt. I drömmen, eller om det bara är i natten, tar Siv, med en helt ny säkerhet i uttrycket, kommandot över sina rädslor. Och när morgonen kommer, är inte bara natten övervunnen, då står också gamla vanliga pinnbensjeanspappa där bredvid Cerisias enormt bredhöftade cerisa linnebyxdräktsmamma. Det är dags att gå hem. Dags att summera:

”Nu har jag sovit över. Det var inte så jättekul.”