Sextonåriga Agnes och hennes familj – mamma, pappa och lillasyster – har just flyttat från Stockholm till Umeå. Att lämna storstadshetsen och hamna i en vänlig idyll där allting ligger inom cykelavstånd blir ett lyft för hela familjen. Förvånande nog är till och med Agnes positiv till flytten. Hon är glad över att slippa ifrån den otrevliga stämningen i gymnasieklassen i Stockholm, där hon kände sig utfrusen, eftersom hon var fel klädd och hade fel intressen. Hon är fylld av förväntan, men också nervös.

Under sommarlovet har hon funderat mycket på hur hon skall bära sig åt för att bli mer populär och mindre ensam i sin nya skola. Hon har beslutat sig för att ha snyggare kläder, plugga mindre och festa mer. Det är hennes idé om att vara ”vanlig”.

På typiskt tonårsvis, eller kanske typiskt mänskligt vis, utgår hon ifrån att hennes otrevliga erfarenheter i den förra skolan mest berodde på henne själv.

I den nya skolan kämpar Agnes tappert för att vara ”social, öppen och positiv”. Och hon får nya bekanta. Men ibland blir hon väldigt trött av sina ansträngningar. Särskilt när hon är olyckligt kär och misstänker att alla ändå tycker att hon är tråkig och ”annorlunda”, och att hon egentligen inte passar in.

Johanna Lindbäcks bok har en fin ton. Lågmäld och trovärdig. Och ändå romantisk. Till min förtjusning visar det sig att Agnes till slut inte behöver förändra sig. Hon får vara den hon är – en eftertänksam flicka som gillar att läsa och vara ifred, men inte att vara ensam.