Det är inte mycket litteraturkritik som håller för återbruk via klippböcker. Ett urval av Bengt Holmqvists bästa, Olof Lagercrantz och Karl Vennbergs dito. Kanske också Erik Lindegrens. Mycket mer blir det inte från senare hälften av vårt inhemska 1900-tal. Men där finns åtminstone en till som man kan anta har skrivit in sig för alltid bland litteraturens sakletare, spejare och meteorologer. En med ansenlig höjd över havet och likväl stadig markkänning, hälsosam distans till kulturklubben och påfallande godmodig också när hans granskning var som mest kritisk. Jag syftar på Erik Beckman (1935–1995), vars kritik i stort sett var en historia på tjugotalet år och bedrevs i landsortspress såväl som i GP och i DN.

Det var Beckmans litteraturkritik som bättre än någon annan förmådde växla in 80-talets språk- och subjektkritik till läsbara, upplysande och humoristiska dagspress­recensioner. En kritik aldrig försvuren till dagsaktuella program och kotterier. Alltid på den oborstade verklighetens sida krävde han just därför litteraturens personligt omgestaltande försök att säga något ännu inte sagt om de ostyriga realiteterna. Det är uttryckssätten det kommer an på – inte syftena och åsikterna. Det var från den enkla utgångspunkten som Beckman skrev sin kritik och följde det samtida litteraturlivet. Ingen insisterade lika övertygande på 70-talet på att god poesi är den som vågar ta risker också om umgänget med läsarna därmed kan försvåras. Just därför värnade han om hantverket mer än de flesta och såg mästerskapet lika tydligt hos Sonja Åkesson som Gunnar Ekelöf, Kristina Lugn som Kjell Espmark, Bengt Emil Johnson som Lars Norén.

Denna starkt stimulerande och ännu verksamma litteraturkritik har nu Malte Persson ställt samman i volymen Alla är vi stora romaner. Med sina redaktörsintroduktioner och sitt tematiserade upplägg har det blivit en föredömlig utgåva, väl värd sitt ekonomiska stöd från Svenska Akademien