Olga Kosakievicz, så heter den kvinna som kom att hamna mellan världslitteraturens mest legendariska par – Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre. Olga var till en början Simone de Beauvoirs elev. Hon blev snabbt hennes älskare för att så småningom förvandlas till hennes bittraste rival. Sartre, den evige charmören, föll pladask för den unga teaterstudentens skönhet och oförställdhet. Man påstår att det är denna förälskelse som fick Sartre att erbjuda Beauvoir den berömda pakten – att älska varandra och andra utan några som helst hemligheter eller lögner. Men en tvåsam frihet – eller liberté à deux som det så fint heter på franska – är svår att nå, särskilt om den också skall implicera en tredje parts känslor och behov.

Nu har Simone de Beauvoirs fullkomligt briljanta fiktionalisering av denna dramatiska triangelhistoria äntligen kommit ut på kristallklar svenska. Romanen heter Den inbjudna och den borde vara ett obligatorium för alla personer som älskar romaner som tar läsaren på både intellektuella och emotionella äventyr.

Formen är klassiskt 1800-talsk, med realistiska miljöskildringar och en distanserad allvetande berättare som tränger in och ut ur människor som vore de delar av ett dissekerat dockskåp. Även om perspektiven ser ut att skifta och varje person i dramat ser ut att ha fått författarens totala medhåll för ett tag, är det ändå Françoise (de Beauvoirs alter ego) som berättelsen filtreras genom. Historien utspelar sig i och runt omkring teatern där Françoise arbetar som pjäsförfattare och Pierre (Sartres alter ego) arbetar som regissör, vad annars? Xavière (Olgas alter ego) kommer dit för att ta teaterlektioner av Pierre.

Det harmoniska men på gränsen till parodiskt långtråkiga paradislivet förvandlas till perversa känslomanipulationer à la de Laclos Farliga förbindelser. Ibland roar jag mig med att projicera Valmont, mästerligt spelad av John Malkovich i tidernas kanske läckraste intrigfilm, på Pierres gestalt, för en mer självtillräcklig och cynisk man får man leta efter. Jag undrar vad Sartre tyckte om porträttet, för om Valmont så småningom blir god av kärleken verkar Pierre bara bli ondare. Allt vävs samman av enormt intrikata och underhållande repliker, som vore romanen en enda lång teaterpjäs av yviga gester, smäll i dörrar, nyckelhålstittande, hemliga träffar, kärleksbrev, självmordshot, tårar och en hel del oväntade vändningar. Det är ett under att romanen inte blivit filmatiserad!

Vad skall man annars säga om replikskiften som Pierres: ”När jag ville att vi alla tre tillsammans skulle skapa ett förhållande som inte styrdes av egoism och nycker, började du hata mig. Och som pricken över i lade du dig ut för mig för att du ville bli smekt trots att du hatade mig”. Varpå Xavière svarar: ”Du ljuger. Du bara hittar på!”, som besvaras av ”Varför kysste du mig då? Inte var det för att göra mig glad, för det skulle ha krävt en generositet som ingen någonsin sett ett spår av hos dig”. Eller ännu bättre: ”Xavière klippte med ögonen och sade långsamt: ’Jag är förbrukad!’ varpå Pierre svarar: ’Du njuter av att säga så … Du är inte alls förbrukad, du är bara tjurig.’”

Och mitt i detta känslotumult har vi den självuppoffrande, allförstående Françoise som går mer och mer upp i kärleksparet, som hjälper dem, som tröstar och förmedlar, men som samtidigt känner hur hon sakta men säkert utplånas. Hur hon förvandlas till en kvinnlig variant av huvudpersonen i Sartres Äcklet, där den andres medvetande hela tiden hotar att inskränka det egna. För helvetet är som bekant alltid de andra, som Sartre så självinsiktsfullt annonserar i Lyckta dörrar, existentialismens stora pjäs som kom ut 1943, samma år som Beauvoirs Den inbjudna.

Vem inspirerade vem? Det spelar ingen roll. De hade till stora delar ett gemensamt intellektuellt konto. En sak är säker: att de Beauvoir, till skillnad från Sartre i sina mer teoriillustrerande romaner, lyckas visa på diskrepansen mellan teori och verklighet. Att det är en sak att hävda sin egen och den andres totala frihet, att skissa fram villkoren för den autentiska, idealiska relationen, och en annan sak att genomleva den.

Den inbjudna är sannerligen en mörk historia. Den talar om något som vi egentligen alla vet: att den enes frihet kan leda till den andres ofrihet, att kärleken är en svår ekvation och att inga teorier eller ideal kan råda bot på dess irrationella malströmmar. Men den gör det på ett genialiskt underhållande sätt som får oss att ”känna” det vi ”vet”. ­Simone de Beauvoir går inte så långt som Lacan som hävdar att kärleken är en neuros och en tvångstanke som inte har något med generositet att göra, men hon går åtminstone i den riktningen.

de Beauvoir lämnar en omisskännlig tolkningsnyckel till romanen genom följande inledande citat: ”Varje medvetande eftersträvar det andras död”. Det ödesdigra citatet kommer från Hegel och hamnar strax under dedikationen: ”Till Olga Kosakievicz.” Vissa kritiker har betraktat romanen som en hämndaktion mot Olga, som ett försök att ”bokstavligen” döda henne, för det är inget vackert porträtt det heller. Och visst kan man tolka det så. Men citatet är kanske lika mycket riktat mot Beauvoir själv, som en dubbelhövdad kritik som både dömer och befriar.